Brotten berättar

Det skickas ett mail till en ung man i Hongkong, där han tillfälligtvis befinner sig på grund av studier. Mailet kommer från ordföranden i bostadsrättsföreningen. Det har varit inbrott i husets källare, bland annat i den unge mannens förråd, och han ber honom därför ta reda på om någonting stulits. Då mannen befinner sig i Hongkong ber han sin pappa gå dit, sätta ett nytt hänglås på förrådsdörren, och när han är tillbaka igen om en dryg månad ska han inspektera om det fattas honom något. Nu ska han snart vara med som målsägande via telefonlänk vid huvudförhandlingen i sal 12.

Ett ärende gällande skadegörelse har fått ett tilläggsyrkande, den tilltalade åtalas även för att ha försökt sälja ett stulet guldsmycke till Guldbrev.

Rättens ordförande:

– Är detta båda punkterna, är detta de subjektiva rekvisiten?

Åklagaren nickar.

Den tilltalade erkänner skadegörelsen – klotter på Rådmansgatans tunnelbanestation, allt finns på film från övervakningskameror – och skadeståndskravet från AB Storstockholms Lokaltrafik på 481 kronor. Brottet med guldet förnekar han. Eller – han erkänner att han köpt smycket och sedan sålt det till Guldbrev, men förnekar brott.

Ordförande:
– Han medger gärningen men bestrider brott?

Advokaten:
– Han visste inte att det var stöldgods, eller hade anledning att tro det.

Protokollföraren ringer upp och den vältalige unge mannen berättar att han blev bestulen på några jackor, ett par hårddiskar samt en läderpouch innehållande bland annat ringar, armband samt den id-bricka av 18 karat guld som åtalet handlar om. Den runda vita kameran riktas in – alla förhör ljud- och bildinspelas – och den tilltalade förhörs av åklagaren.

– Klottret var bara en dum grej. Nåt som bara hände.

Stolen utskjuten en bit från bordet, blicken på åklagaren mittemot, tar en klunk ur sin medhavda cola light, håret lite lockigt i nacken.

Läs hela reportaget i Situation Sthlm #270