Det smutsiga i människan
Carl-Michael Edenborgs ”Alkemistens dotter” är en riktig bladvändare, närmast omöjlig att sluta läsa. I centrum för äventyrsberättelsen står Rebis Aurora Drakenstierna, alkemistens dotter – tillika den sista i en släkt av alkemister, i slutet av 1700-talet. Hon är den utvalda, och när den målmedvetna och sadistiska fadern dör lämnas hon att ensam fullfölja sitt uppdrag – att förinta universum.
Hela sitt liv har Rebis Aurora Drakenstierna tränats och duperats för detta – att via alkemin befria människorna från sin egen grymhet, befria själarna från sina kroppar, befria de fattiga från hungern. Ändå tvivlar hon.
Få karaktärer i boken förefaller helt igenom goda.
Carl-Michael Edenborg är skicklig på att beskriva det smutsiga i människan. Få karaktärer i boken förefaller helt igenom goda, och de som tycks vara det offras på vägen. Han lyckas också göra så väl Roslagens skogar som västkustens hamnar rent skräckinjagande.
”Alkemistens dotter” är en dystopi som landar väl i en polariserad samtid där de kollektiva överenskommelserna tycks få. Det är ett verk som innehåller samma slags ociviliserade brutalitet som ”Game of thrones”, men med en ofrivillig hjältinna som för tankarna till Katniss Everdeen i ”Hungerspelen”.
Att Carl Michael Edenborg valt en kvinnlig ”hjältinna” – och tillskriver henne en egen sexualitet och ett eget intellekt – ger boken en extra dimension. Det gör det också möjligt att läsa ”Alkemistens dotter” som en uppgörelse med samhällsdogmerna: patriarkatet/fadern, filosofin och vetenskapen.
