Antabusmannen

– Ungefär hundra personer i veckan kommer hit för att få behandling via samtal eller för att ta antabus. Antabus delar jag ut via en lucka, det är en tablett som ska lösas upp i vatten och smakar lite krita. Därför ger jag dem ett extra glas vatten.
– Det är alltifrån hemlösa till toppar i näringslivet, från alla delar av Stockholm, 90-talister och 80-åringar, kvinnor liksom män. Alla har de samma bekymmer i botten – alkoholberoendet.
– Tyvärr är det samma fördomar kring beroende av alkohol i dag som för trettio år sen. Folk tror att det handlar om karaktärsbrist och att ta sig i kragen, men det är en sjukdom och majoriteten av de som har den syns inte.
– De kommer hit när de fått nog, eller för att deras familjer, vänner eller arbetsgivare har skickat dem. De är rädda och känner mycket skuld och skam. Och de brukar fråga hur länge de behöver gå i behandling hos mig, då brukar jag säga så länge du behöver, ibland kan det vara livet ut.
– Behandlingssamtalen är en gång i veckan i början, sen glesare om det rullar på bra. De flesta som blir nyktra här fortsätter med det.
– Det var åtta år sen jag startade Antabusmottagningen för att ta hand om eftervården efter avgiftningen – det som kallades de hopplösa fallen. Men det finns inga hopplösa fall, den som säger det har slutat att tro på människan.