Klart soc och vårad
Han ringde tillbaka tämligen omgående. Och berättade att han just blivit uppringd av en kollega på redaktionen där han jobbar som precis varit kallad till samtal hos Socialtjänsten – den här kollegan och dennes tidigare fru är tydligen skilda sedan drygt tio år men att läget där, enligt uppgift, är trassligt och fientligt – som skevat ur ordentligt.
Vad han ville dryfta med mig var en detalj i det hela – kollegan, vis av erfarenhet hur den här skilsmässan i olika sammanhang kommit att spelas ut under nio år, hade beslutat sig för att gömma en liten reporterbandspelare i den Filofax han lagt på bordet under samtalet.
Och nu fanns helt sonika drygt femtio minuter samtal hos Socialtjänsten inspelat på band, där det enligt min uppringande kollegas förmenande begicks ett tydligt rättsövergrepp på fadern – hans kollega – och han undrade nu om jag var villig att lyssna på bandet och efter det diskutera hur/om man skulle/kunde ta detta vidare. Om det fanns någonting i detta som kunde vara journalistiskt användbart. Jag bekräftade att jag var intresserad av att – helt förutsättningslöst – lyssna på bandet och att när detta var gjort diskutera saken vidare. Vi sågs på ett fik vid Mariatorget kort därefter. Han lånade mig sina hörlurar, gick och köpte en kopp kaffe vid disken och slog igång bandspelaren, vek upp en bok – Teju Coles ”Every day is for the thief” på engelska – och lämnade mig åt mitt öde.
Mannen på bandet blev omedelbart åtgången och hånad
Det jag hörde på bandet var redan efter några minuter oroande till både ton och tendens. Mannen på bandet blev omedelbart åtgången och hånad, illvilligt anklagad, fick sin karaktär avläst och starkt ifrågasatt och beskylldes – efter bara kanske en kvarts samtal – att enligt socialsekreteraren inte ha någon relation till sin dotter. Och för att vara arrogant och ironisk och att det var tydligt att ”situationen verkade obekväm” för honom, som hon uttryckte det på bandet.
Att mamman är yrkesmässig kollega med socialsekreterarna – vet jag för att jag fått det berättat för mig – gör det desto mer graverande att lyssna på bandet. Den kollegiala geggan dem tre emellan skiner igenom. Syftet. Samstämmigheten. Uppsåtet.
Personen på bandet är lyckligtvis inte någon medellös stackare, han är en man med intellektuella resurser, dessutom med en mailadress vars högersida om @-tecknet skulle få vilken makthavare som helst att ta notis och räta på ryggen.
Men tänk om det varit någon annan där i rummet? Någon som verkligen behövde hjälp av socialtjänsten i en uppkommen situation – den personen hade varit hundmat. Utlämnad och chanslös, dömd på förhand och strimlad vid skranket av två tendentiösa, illa pålästa, men med en tydlig agenda agerande socialsekreterare. Med myndighetens makt. Att göra skillnad. I en familjs liv.
Att höra sånt här gör en livrädd. Just för den makt socialtjänsten har.
Jag tog ur lurarna. Han tittade upp, slog ihop sin bok och la den på bordet. Jag skakade på huvudet. ”Det är ju förfärligt att höra det, men tur att han har det på band”. Han nickade. ”Ja, men tänk hur det då kan gå för den som behöver hjälp, eller den som bara råkar ut för socialtjänsten, vad de kan ställa till med…”. Jag vek ihop min Filofax. ”Ja, verkligen. Att höra sånt här gör en livrädd. Just för den makt socialtjänsten har. Och vilka som behöver den”.
Han drog ur hörlurssladden ur bandspelaren och rullade ihop dem och stoppade dem i fickan. ”Nåt du vill göra nåt på? Min kollega känner sig inte helt bekväm med materialet då det är privat – han vill liksom inte riskera att beskyllas för att gå sitt eget ärende”.
Jag tänkte.
”Vore jag honom, skulle jag – för nu – skriva ut bandet ordagrant och skicka det till avdelningschefens chef. Och hennes chef. Med ett skarpt formulerat följebrev om det som inträffat. Då kommer trycket hårt och uppifrån och de tvingas agera”. Han nickade. Jag la till: ”Och jag skulle spara inspelningen och utskriften om den kan komma till nytta längre fram – antingen privat eller professionellt. Kanske som komplement i en större granskning av Socialtjänsten, till exempel”.
Han lyfte bandspelaren från bordet, kollade att den var avstängd. ”Fick mötet några konsekvenser?” Han skakade på huvudet. ”Nej, ärendet avskrevs”. ”Se ändå till att han skriver brevet. Om inte annat för allas dess skull som inte kan”.
Krönikan är publicerad i Situation Sthlm #209.
