Avslöjare

Precis när Johan Wicklén äntligen tagit tjänstledigt från sitt journalistjobb på SVT för att skriva Vi ger oss aldrig – så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket om den svenska narkotikapolitiken och dess ursprung och historia som han haft snurrande i huvudet en tid, och nu på allvar började systematisera sin gedigna research, så kom pandemin och stängde ner en del möjligheter.

– Boken skulle absolut visa narkotikapolitikens utveckling i Sverige, men också många fler reportage från andra delar av världen hur det ser ut i dag. Men då blev det mer fokus på Sverige. Nu ser jag det lite som en blessing in disguise, i slutändan blev det bättre.

Han ville skriva en bok som på allvar försöker förklara – genom gedigen research och tydliga källor – hur det kommer sig att vi i dag har, och i över ett halvt sekel haft, den narkotikapolitik vi har. Det finns över 400 källhänvisningar i boken och litteraturlistan består av närmare 150 hänvisningar till böcker, utredningar, organisationstidningar, forskningsresultat, rapporter, utländska studier och forskningsrapporter. Bland annat. I författarens tack nämns Kungliga biblioteket.

– Allt finns där. Jag har läst varenda SOU i ämnet. Och de olika organisationernas egna tidskrifter. Det har varit väldigt intressant, för det är ju i sina egna tidskrifter de är som mest ärliga, mest öppna, de är ju för den egna publiken.

Centralt i bokens berättelse om den svenska narkotikapolitiken finns cannabis, den mest använda drogen i Sverige och världen. För att ge kontur och sammanhang valde Johan Wicklén att låta en typ av drog slå följe med läsaren genom boken, för att skapa en tydlig relief mot de årtionden som passerades.

– Jag ville använda den mest populistiska drogen, den som är mest spridd över världen, för att visa hur man i Sverige använt den för att förvägra människor hjälp som verkligen skulle behövt det. Till exempel genom att under lång tid inte öppna upp för en diskussion om sprutbyte, med hänvisningen att ”då måste vi snart legalisera cannabis”.

Att han fastnade för frågan om den svenska narkotikapolitiken och dess konsekvenser handlar till stor del om att han tyckte att många annars kloka och balanserade människor i hans närhet tappade kompassen och reagerade med magen, när just ämnet narkotika och narkotikapolitik dök upp.

– Under flera årtionden var det inte ens möjligt att ha ett vettigt samtal om detta. Och de som fått betala för det är ju den grupp människor som har en av de svagaste rösterna i samhället. Forskaren Markus Heilig säger i boken att hur många som dött i onödan av den svenska narkotikapolitiken vet man inte, mer än att det är för många.

Frikyrkopastor Einar Rimmerfors, riksdagsledamot för Folkpartiet, har inte tidigare givits någon framskjuten position i den svenska narkotikapolitikens historia. Men när han klev upp i talarstolen i riksdagshuset 27 april 1954, började stigen att trampas på den väg vi fortfarande befinner oss – den utopiska marschen mot ett narkotikafritt Sverige. Det har varit ett ensamt marscherande i decennier, med skyhöga dödstal och en ovetenskaplig men moraliskt och känslomässigt styrd retorik, som högljutt tillåtits ligga till grund för politiska beslut. För det går nämligen, vilket Johan Wicklén visar i boken, en tydlig och rak linje mellan Einar Rimmerfors synnerligen ovetenskapliga idéer och fram till dagens justitie- och inrikesminister Morgan Johansson och hans hållning sextioåtta år senare.

– Det säger ju också forskaren Arthur Gold, som var specialist på svensk välfärd, att Sverige rent narkotikapolitiskt liksom befinner sig i en McCarthy-artad era, där alla kritiker avfärdas som förrädare. Undertiteln på boken är ”Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket”.

För det är så uppenbart att detta är ett förlorat krig, konstaterar han i boken.

– Det går ju inte att vinna ett krig mot knarket. I vårdspåret – om vi ska kalla det för det – har ju den svenska signalpolitiken fått ge vika för experterna, kan man ändå säga. Sprututbytes-vetot försvann 2017, det var väl sista spiken i kistan. Sen är det jättemycket som inte fungerar i beroendevården.

Han konstaterar att i dag kan politiker inte längre uttrycka sig på det sätt de gjorde för kanske tjugo år sedan.

– Forskaren Björn Johnsson säger i boken att i Socialutskottet i dag talar de som han gör, har samma retorik.
– Däremot i kontrollpolitiken, där är vi snarare på väg mot hårdare tag, tycker jag mig se i retoriken de senaste åren. Det är oroande. Det kommer bara finnas förlorare där. Där är den svenska nolltoleransen kvar. Vad är priset, förutom alla dessa förlorade människoliv, för den svenska narkotikapolitiken?

I boken konstaterar Johan Wicklén att omvärlden och Europa kryper närmare, cannabis blir allt mer legaliserat i länderna i närområdet, och harm reduction det synsätt på beroende som forskningen visar hjälper. Men Sverige harvar på i motvinden.

– Den kulturella kampen är ju förlorad. Är det så att staten bränt allt sitt förtroendekapital i decennier framåt? Det vore ju bra om unga kunde lita på staten när det kommer till information om droger, exempelvis. Men jag tror det förtroendet är noll i dag.

Att samhället genom åren satsat stora pengar på sin narkotikapolitik anser han definitivt stämmer.

– Men de pengarna har inte företrädesvis gått till människor som farit illa av drogerna, utan till att försöka skapa en människa som tror på det narkotikafria samhället.