Mamma sätter en lapp på min skafferidörr och skriver att kaffefiltret snart är slut. Hon sätter en på kaffebryggaren så att jag ska veta att den redan är laddad. När hon efter några dagar åker hem igen hittar jag en låda i kylskåpet märkt med en gul lapp ”chilisås från 11/9”, matrester i frysen märkta ”pastasås 12/9” och en liten påse med riven ost som kan användas till en framtida gratäng. En kofta hänger i min garderob som inte passar mamma men som hon inte klarar att göra sig av med. Inget får förfaras. Som min mamma säger.

Hon har alltid varit ekonomiskt lagt. Men absolut inte snål. Hon kan unna sig själv och andra. Men hon har koll på rabatter och lärde mig tidigt: ”kolla kvittot när du har handlat”. Det har sparat henne tusenlappar. Varför betala i onödan? Och varför slänga i onödan? Hennes egen frys har alltid varit välfylld med burkar och färgglada lappar. Hon är en klimathjälte på så vis. Men egentligen handlar det hela nog mest om att hon växte upp i det enda hyrda huset i byn. Att de ibland fick allmosor. Hennes mamma kämpade och pappan reste runt och försökte sälja grejer. När han kom hem stod barnen i fönstret och tittade. Bar han på någon påse den här gången, något gott?

Nu är det en annan tid, och jävlar vad dyr Bregotten blivit. Många som levt på gränsen har ju hamnat under den. Även de som har det lite bättre ställt läser tidningarnas ”Så får du ner matkostnaderna” och ”Så snålar du på elen”. Vi drar ner på shoppandet när priserna stiger, drar ner på elen när den blir dyr, drar ner på bilkörandet när bensinpriset skjuter i höjden. Först då. Inte för klimatets skull. Vi står vår plånbok närmast. Oss själva närmast. Det är väl mänskligt, men inte vackert.

Vi ser att vi bör ta kortare duschar för fakturans skull, men ser inte lika tydligt att det finns barn som inte har rent vatten att dricka. Vi reagerar: ”fan vad dyr falukorven har blivit”, men blundar för att flyktingbarn letar mat på en soptipp. Vi ser aktier som rasar och chockkvittot för en fulltankad bil, men vi ser inte glaciären som smälter, den långa torkan eller översvämningarna som driver människor på flykt. Vi drar i stället ner på biståndet. Vi är ena själviska jävlar. Jag ”villhöver” den där nya koftan som har tillverkats av fattiga tjejer i en tvivelaktig fabrik i Kambodja, trots att jag fick mammas. Och jag använde inte burken med chilisås i kylskåpet, trots post-it-lappen. Den fick förfaras.

Vi lever i vår egen verklighet och glömmer lätt resten. Som att allt matsvinn skulle kunna göra att tre miljarder människor slapp vara hungriga. Eller i alla fall bli 40 extra måltider till en själv under ett år. Och om inte det funkar för att reagera: 3 000-6 000 sparade kronor för en barnfamilj. När plånboken får tala. Jag håller med min pappa, som brukade störa sig på mammas lappar, det är verkligen inte snyggt med en massa gula post-it’s, men de gör världen lite bättre. Och vi kan behöva påminnelser.