Ur elden i askan

I Stockholm finns två krematorier, Råcksta krematorium och Nya krematoriet på Skogskyrkogården. Tillsammans gör de mellan 7 000 och 8 000 kremeringar om året. Och alla som kremeras måste ligga i en kista.

– Det handlar dels om etiska skäl, dels om förbränningstekniska skäl. Kistan fungerar som bränsle och gör att det blir en jämn förbränning, säger Henrik Gustafsson, driftledare på Nya krematoriet. Han och kollegorna tänder ugnarna två timmar innan första kremeringen på måndagar, ugnarna måste upp till en temperatur på runt 750 till 800 grader. En kremering tar mellan en och en och en halv timme, beroende på kistans material.

– Kistor med träslag som har högt bränslevärde, som de av ek eller barrträd, vill vi kremera så tidigt som möjligt på dagen. Kistor i masonit eller lättare material brukar vi kremera på eftervärme i slutet av veckan. Annars blir antändningen för häftig och det brinner för snabbt. Även målade och lackade kistor kan antända häftigt.

Brinner det för snabbt hinner rökgaser komma ut i lokalen, vilket skapar arbetsmiljöproblem för personalen. Och det finns också rekommendationer om vad man inte bör lägga med i kistan som anhörig.

– Inget explosivt som alkohol eller något med batterier i. Vi brukar påminna begravningsbyråerna om det. Stockholmare väljer kremering, och så har det varit sedan den första kremeringen i Hagalund – alltid några procent högre här än i övriga landet.

Riksgenomsnittet i dag ligger på 84 procent, av de som begravs i Stockholm väljer 86 procent kremering. Henrik Gustafsson kan inte sätta fingret på om det beror på skillnader i traditioner mellan stad och landsbygd eller på att det faktiskt finns två krematorier i Stockholm.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #299