När jag flyttade hit many moons ago ägde jag bara ett par ordentliga skor – ett par vita, rollermålade Howard Wing brouges som jag fått av en vän till en vän. Kanske som en avskedsgåva. Kanske som en gest av elegant barbari, då han visste att jag utan att blinka skulle bära de tveksamt eleganta skodonen till både vardag och kalas, av ingen annan anledning än att de fyllde sitt syfte.

De var ett och ett halvt nummer för stora. Men eftersom jag då hade en lilltå på vänster fot som bar sig åt och gjorde ont i en diffus nagelbandsproblematik som sedan pågick i drygt fyrtio år, så funkade de. Framför en spegel kunde jag med dem på mig frammana i alla fall skuggan av en skärv av Joe Strummer, och det räckte för att jag skulle våga mig ut och möta världen. Det var bara att dra åt dem i snörningen. Och se till att ha att par byxor som räckte ner ordentligt så att insteget inte blottades där den vita färgen – de hade målats med vanlig vit halvblank snickerifärg inför ett studentspex – nu började skavas av. Jag har sedan dess vant mig vid att gå i skor som är ett nummer för stora, alternativt så pass breda att de tangerar att se ut som den typ av skor man inte gärna vill bli anhållen i – ortopediskt korrekta men fashionabelt synnerligen svårsmälta. Det är helt nyligen, något decennium tillbaka bara, som jag växlat upp till mocca. För tystnaden. Mjukheten. För löftet om att de säkert tar en dit man ska. Med stil.

Det finns en scen i en Jim Jarmusch-film – inte säker på vilken, men tror det är Down by Law – där Tom Waits karaktär är full och sitter på en trottoarkant mitt i natten och kör sin nattdiskjockeypåannonsering med snabba stavelser och sliriga vokaler. På fötterna bär han ett par svårt salta skor – slejf över med spänne på utsidan, smala, lite spetsiga, kromade detaljer; skomakeriets version av en Cadillac 1948. Har alltid velat äga ett par sådana. För att få känna hur de upplevs mot asfalten här, hur man bär sig genom natten i ett par sådana. Betraktas. Bemöts. Nu har den där lilltån äntligen tystnat, men nu är jag på fel sida, rent åldersmässigt. Det vore inte klädsamt, skulle enbart framstå som desperat och uppsnärjt att komma kryssande i dylika. Det skulle varit då. Det skulle varit sommaren efter Down by Law och det hade krävts att man kunnat backa upp det med allt det övriga man behövt för att ta hem hela riggen. Vilket man kunnat då. Om man tvunget måste. Jag tänkte på Jim Jarmusch. Och på sprakande gitarrer. I svartvitt. Och jag tänkte på skor man aldrig burit, på vart de kunde tagit en. Och hur.