Den är mitt bagage. En trogen följeslagare över kullerstensgator och svettluktande heltäckningsmattor. Den har burits på huvudet av män som är betydligt mindre än jag, likt ett kolonialt arv. Den har försvunnit upp i hissar med okända tjänare och jag har hoppats att den ska hamna i rätt korridor. Den hittar alltid fram, för man kan lita på de allra flesta.

Väskan har inte fastnat i tullen när den borde. Ingen misstänker att en alldaglig beige väska är full av Limoncello. Ytan räknas ändå. Den har också klarat sig undan intrång trots att kodlåset länge var 0000. När jag till slut ändrade koden gick låset inte att få upp. Kanske var det för mycket koder överallt för att minnas rätt? Kod till mobilen, datorn och bank-id. Portkoden till kontoret, mitt hus och förskolan. Koder och lösenord i all oändlig jävlighet, spärrar överallt. Till slut öppnade sig väskan och släppte in mig. Nu låser jag den aldrig igen. Det går ju ändå att lita på de allra flesta.

Den har legat utslagen under ett berg av ovikta kläder och den har knölats in bredvid andra väskor i trånga tåg. Alla på väg mot var sitt mål, med var sin människa. Min resväska har skrattat åt mig: ”tror du verkligen att du får med dig allt det där?!” Jag har skrattat tillbaka. Jag vet att min resväska klarar allt. Och den har sett mig klara det mesta. Den har sett mig nykär och hjärtekrossad. Stressad och pressad och avslappnad och lugnare än på länge.

Den har åkt hem till mina föräldrar i mitt barndomshem. Och den har stått på min pappas övervåning och sedan på min mammas nedervåning, i olika hus. Den har hört min oro för hur det skulle bli. Sett mig förstå att det blev bäst så ändå. Den har bevittnat fattigdom och kamp i världen. En pappas lättnad över det första regnet efter den långa torkan och en mammas lycka över att kunna ge sina barn mässlingsvaccin. Följt med dit barn har flytt. Och till en plats där kvinnorna styr.

Resväskan har ibland gett mig dåligt klimatsamvete, men den har också gett mig perspektiv. Jag har förutsättningar som många inte har, tack vare min plats på jorden. Men jag har behövt påminnas när vardagen har blivit vanlighet igen – jag är privilegierad. Och jag bor inte i en väska. Men man lever i sin egen verklighet, som kan ta vägen var som helst. Ibland har min väska stått ouppackad länge hemma och påmint mig om att det finns ett ”efter”. Men minnena finns kvar. Sen har den stått i förrådet och längtat bort från mörk vinter. Den har stått där och varit min längtan ut.