Mellanplatta med kvaliteter

Och på en svart spetsklänning som fladdrar förbi en ögonvrå samtidigt som ett tungt silverarmband med en skarp klang tappas i trottoaren utanför ett nedsläckt hotell.

Ljudbild med tunga verkstadsmonotona trummor. Skeva klanger. Ibland ett liksom statiskt knaster. Bas som ankrar upp. En knäsvag gitarr som dånar gitarr förvandlad. Metallisk skrotklang som väcker till. Då och då knappt hörbara röster långt bort i ljudbilden. Och som en ohejdbar kraft mitt i allt detta befinner sig orden och Joakim Thåströms röst – en kringströvande kosmopolits sordinerade betraktelser i stort och smått om var och varför han varit och är, hur och därför.

Karaktärer ur Stäppvargen, Socker-Conny, den polska poeten Zagajewski, Svarta Madonnamålningen i Cze˛stochowa, restaurang Jasmin i Berlin och geografiska referenser i Stockholm och andra platser vevas förbi.

Men förutom några lysande låtar, som ”Slickar i mig det sista”, ”Gräsfläckar”, ”Psalm” och ”Ner mot terminalen”, känns detta – trots absoluta kvaliteter – som en mellanplatta för Joakim Thåström. Det saknas någonting nytt och spännande i musiken han sträcker sig in i mörkret efter den här gången.

Till nästa platta har han famnat det.