Det satt ett anslag i porten, jag såg det när jag var på väg ner till tvättstugan häromdagen för att boka tid, men jag orkade inte läsa mer än den första meningen innan jag insåg att det där inte är riktat till mig. Jag har gjort mitt. Lallat med. Hållit stången i mailkedjor bland obegripliga mötesunderlag och styrdokument. Inte ens grillkorven lockar. Svärfar – han ligger där uppe i minneslunden på Katarina – fick så in i helvete rätt. Han satte inte sin fot i ett hus med bostadsrätter. Förutsåg personalproblem lika oåterkalleliga som amorteringskravet. Folk bits.

Jag sitter på balkongen, hör deras frystorkade röster – herr Syrsa, tant Barrolin och hennes make Vildgräs, herr Syrsas äkta hälft Håkäringen, herr och fru Spillvirke, Blanking, herr Charter och några till – när de nu idkar gårdsstädning.

– Vi kanske skulle ställa dem där i stället, så ser man dem direkt man kommer ut? Doft av grillkol. Ljudet av sigill som bryts i en sötstark senapsförpackning, korvbröd skakas fram ur en plastpåse. – Kolen ser väl grå och fin ut nu, som en sovande innekatt. Kanske dags att lägga på dem? Jag ser till att jag inte syns nerifrån. Sitter helt stilla. Vill höra dem där nere. Lyssna. Vara spion och njuta av friheten. Verka utan att synas.

"Jag sitter på balkongen, hör deras frystorkade röster"

Blankning och herr Charter – lång och gänglig som en manipulerad röstlängd – står lutade över sina kvastskaft precis till höger under balkongen, en bit ifrån den övriga gruppen utmed rabatten, och maskar. En vindpust sveper in över gården från öppningen mellan husen som vetter mot den lite större, trafikerade gatan. Löven de rakat ihop försöker rymma. Blanking hämtar en säck borta vid cykelställen. När han återvänt hör jag hur de mosar ner löven i säcken. Småpratar. Stelt. Långt mellan meningarna. Fru Spillvirke: – Nu är det klart. Kom och ta, det finns läsk och kaffe på bordet där. Samling runt grillen. Styrelsen, med husäldsten i spetsen, tar för sig först, de anser ju ändå att detta är deras hus. Resten av trappuppgången får ta smulorna. – Jaha, du kör två i ett bröd… Det klickar till i locket på en pumptermos. Herr Syrsa – han nyser två gånger i armvecket, kan det vara den sötstarka senapen? – ställer tillbaka mjölken. – Inte behöver väl vi se över andelstalen?

Det tuggas korv. I den där sträva, aningen ribbstickade stämning som uppstår när människor försöker göra sig bekväma, känner att de finns en förväntan att delta i ett socialt sammanhang. Trots att det inte kommer att spela någon roll. Det som är kommer att bestå. Det skrapas med krattor igen. Sopas. Räfsas. Förvaltas. Grannsämjas. Någon – det ser ut som herr Spillvirke uppifrån där jag sitter – kopplar på en vattenslang och riktar den mot rabatten. Håkäringen tar ett steg tillbaka. Säger skämtsamt: ”Oj, där kommer du med stora slangen”. Sofia slår sju.