”Kvinnor tolkar man inte hur som helst”

– Det kändes tillgängligt. Jag har alltid en viss dialog med Mikael Wiehe, vi kommunicerar ju även mellan skivsläppen så att säga. Han har haft det här med Tom Waits på förslag och vi har pratat om det tidigare fast jag har känt att när det gäller tolkningar så har jag bara haft ett riktigt akut behov och det var Leonard Cohen. Det var någonting jag bara måste göra. Det här är ett annat projekt även om det är svårt att beskriva skillnaden. Ingen har fått övertala eller jobbat med att dra ur mig något, men oavsett om det gäller mitt eget material eller någon annans så behöver jag någon som ropar på mig. Annars stänger jag ner ganska lätt, säger Ebba Forsberg.

Vad har ni haft för förhållningssätt till låtarna under inspelningen?

– När jag tänker på Tom Waits så tänker jag å ena sidan på Jim Jarmusch (amerikansk filmregissör) och å andra sidan på filmen om Elefantmannen (David Lynch’s The Elephant Man från 1980) och de där första scenerna där man inte riktigt kan se honom. Man kan bara se genom ett raster och man anar att det är något som inte vågar visa sig i ljuset. Jag har haft en naiv relation till Tom Waits och aldrig brytt mig så mycket om människan bakom musiken. Jag har varit en sån som har jobbat med musik och inte tänkt så mycket på var artisterna bor och lever sina liv, men med Waits har jag alltid haft den där upplevelsen av något slags raster. Tanken med det här projektet har väl varit att slipa bort det som är runt omkring låtarna och plocka fram saker i ett ljus. Man tar helt enkelt bort rastret och bara spelar låten. Nu blev det en väldigt lång förklaring men Tom Waits är en jäkligt stilig man med ganska enkla tongångar i låtarna och texterna är inte jätteavancerade alls på det sättet. Det är inte krångligt utan det som är specifikt är hans ordval som kan vara svårt att tolka. Det är mer slang och egna uttryck som han hittar på än att det är litterärt stort. Och det är inte poetiskt som Leonard Cohen – de går inte att jämföra, de är helt olika – men det är samma miljö på något sätt som kommer om och om igen med Tom Waits.

Var det svårt att välja ut vilka låtar du ville ha med på skivan?

– Ja, det har det varit för jag har inte haft så många Tom Waits-låtar som gått runt i huvudet på mig. Jag älskar låtarna på hans tidiga skivor som har någon slags romantik i sig och är låtar jag tycker att jag kan sjunga. Med många andra av hans låtar, jag vet inte, det finns en man där, det är för mycket bakom ratten. Men jag känner inte att jag har valt ut de låtar som jag tycker väldigt mycket om utan att jag har försökt att välja material som jag tycker är lite öppnare och som inte är så tydliga heller, så det är både och. Vissa är tydliga och öppna så att det är OK att jag, en kvinna, sjunger dem, tolkar dem och gör dem till mina så att säga. Längre fram i hans produktioner blir det mer han, mer ljud och mer av det här rastret. Han är även musiken med rösten och hans sätt att sjunga blir annorlunda. Så då blir det intressant när man skalar av och lyssnar hur det låter när man bara spelar låten. Han är som ett enmansband, som spelar alla instrumenten själv på nåt sätt med sin kropp. Det är ingen idé att göra en Waits av Waits så jag tänkte mer att jag bara skulle ta låtarna och spela dem.

Du har tolkat Bob Dylan, Leonard Cohen och nu Tom Waits. Finns det någon kvinna som du skulle vilja tolka?

– O ja absolut, det är bara att det krävs ett annat mod. Kvinnor tolkar man inte hur som helst. Det vore väldigt utmanande och kul att tolka Pattis Smith’s låtar men också att tolka och tonsätta hennes dikter. Jag vet inte ens om hon skulle acceptera det. Det verkar som att det är en väldigt stor skillnad på låttexter och poesi för henne, och då även i uttrycket. Det känns som att hon skriver poesi på ett annat sätt, det är mer intimt. Jag tror att hon har uttryckt det i en intervju för flera år sedan, det var någonting om att poesi är mer privat för henne och lyriken är mer för folket. Det märks i hennes skrivande och det är ju väldigt intressant med hennes poesi. Hon är helt fantastisk på att skriva tycker jag.

Så då kan vi se fram emot dina Patti Smith-tolkningar så småningom?

– Jag vet inte, jag känner att mitt nästa projekt blir Ebba Forsberg igen. Jag är uppenbarligen långsam. Jag jobbar hela tiden men det tar väldigt lång tid för mig att göra mitt eget material. Jag vet inte vad det är men jag måste jobba med det organiskt, det är dags när det är dags.

Har du höga krav på dig själv?

– Det har jag väl kanske, men det handlar mer om hur det känns, det är någon slags process. Det ska malas, det ska igenom alla bitarna och kvarnarna och vad det nu är. Innan dess kan jag inte känna att det är sant och det betyder inte att det är värdefullt eller bra ur någon annans perspektiv utan det är mer att det känns rätt i kroppen. Det behöver inte blir bättre för det. Det fanns aldrig något slut utan man kan hålla på tills vi dör. Det är väl det vi gör.

Sen har du väl också andra projekt som tar en del tid, som din yoga-studio i Sickla?

– Det är en plats där jag lägger mycket tid, hela den idén har ju till att börja med handlat om att skapa en plats där man kan bli av med det mentala tinnitusbruset och försöka höra vad som finns bakom. Det handlar om att överleva, men det handlar om att överleva när jag skriver också så det där hänger ihop. Man ska inte tro att det blir bra för då är man ute och cyklar lite grann, men jag tror jag att det är två platser som jag kan röra mig i lite grann. Jag skulle hemskt gärna starta ett kloster, en plats där man kan dra sig undan, där människor kan få vara. Jag har ingen specifik religiös anknytning, utan mer en existentiell.

Du ska ut på en lång ”American Songbook på svenska”-turné tillsammans med Plura och Mikael Wiehe under våren. Ser du fram emot den?

– Det ska bli kul att spela. Jag tycker om att möta folk, jag gör faktiskt det, även om det är märkligt det här med att man ger av sig själv och så känner man sig tom efteråt. Men jag har kommit på en grej som funkar och det är att i stället för att isolera sig och ta allt väldigt personligt så kan man faktiskt gå ut efter spelningen och möta människor och det är något som jag aldrig har gjort när jag var yngre. Jag blir lätt så isolerad men det är faktiskt Mikael Wiehe som har lärt mig det här med att möta folk och se äktheten och att man har berört någon. Man kanske till och med kan samtala om det, det behöver inte vara så märkvärdigt, det här med att här står jag och där står du, och så stänger man ner efteråt och försöker fortsätta att leva någon slags myt som inte finns. Det finns vissa saker som är svåra och sådant som jag kommer att få släppa när jag är ute på turnén men i så fall får jag väl gå ner mig om det är det jag måste göra och så får jag plocka upp mig själv igen sen.

Du har väl en hel värdefull erfarenhet av turnerande efter långa vändor med bland andra Ulf Lundell, Eldkvarn och Traste Lindéns kvintett?

– Ja, det har jag men eftersom jag inte hade någonstans att ta vägen så var det rätt bekvämt när jag var i 20-årsåldern. Då hade jag 20 år på mig att hitta hem, eller hem, jag har fortfarande inte hittat hem men jag var ganska destruktiv på mitt sätt och isolerad. Jag var, vad ska man säga, cyklisk upp och ner och ut och in ur depressioner. Att vara ute på vägen är också ett sätt att slippa bottna, slippa känna efter, slippa ta ansvar, slippa landa. Det är ett enkelt sätt att bara hålla sig lite, lite ovanför marken. Nu är jag äldre och det är Plura, som jag turnerade mycket med när jag var yngre, också. Jag tror att jag helt enkelt måste gå och lägga mig före tolv på kvällarna och ser till att jag går upp dagen efter och gör något så att jag känna att jag har fötterna någonstans.

Tror du att Plura går och lägger sig lika tidigt?

– Ja, haha, det blir hans grej. Vi behöver inte ta ansvar för varandra på det sättet.