Att bli spansktalande förskolelärare

El Salvador i slutet av 70-talet. Joel Peña var sju år gammal och hans enda dröm var att överleva.

– Så länge jag kan minnas fanns det soldater i vår by, soldater som tyckte att vi var kommunister. Jag fick se hemska grejer, människor som dödades. När man lever på det sättet har man inga drömmar om vad som ska hända i framtiden, det enda jag tänkte var att jag skulle överleva en dag till.

Möjligheterna att gå i skolan var begränsade, men Joel Peña brukade studera med sina kamrater.

– Sedan gick jag till en skola och gjorde ett test. Första gången jag kom till skolan visade testet att jag var i nivå med klass fyra. Jag studerade två år till och fick betyg i sex klasser.

Det betyget skulle visa sig ha stor betydelse i framtiden.

– Men först började jag kriga, berättar han. Många av dem som var med i kriget var barn och jag var 14 år. När kriget tog slut flera år senare var jag väldigt förvirrad, jag var inte van att leva i fred och visste inte vad jag skulle göra med livet. Men jag hade tur – min mamma levde. Jag fick komma tillbaka till henne och hon började hjälpa mig att orientera mig i tillvaron.

Det var 90-tal och ett nytt läge i landet. Det var fred, men fattigdomen utbredd. Familjer som flytt kriget började återvända och samhällen behövde byggas upp på nytt. I en by i regionen San Vicente röstade befolkningen fram en person som kunde leda utvecklingsprojekt – det blev Joel Peña.

– Alla kände mig och jag hade de högsta studiebetygen i byn, trots att det bara var sex års studier. De flesta andra var analfabeter.

Han började bland annat jobba som ”populär lärare”, vilket innebär att man undervisar trots att man saknar betyg från ett universitet. Det var ett projekt via organisationen Fe y Alegria, som finansierades av Olof Palme foundation. Studierna riktade sig särskilt till vuxna, eftersom barnen nu kunde gå i skolan.

– Vi använde metoder som folk lätt kunde förstå. I matematik använde vi inte några böcker, istället använde vi till exempel majskärnor. Hur mycket blir om vi lägger till fler kärnor, vi multiplicerade och så vidare. Det var då jag blev intresserad av att jobba med människor och utveckling.

Projekten blev alltfler och arbetet växte till andra byar. De byggde hus och vattensystem, vägar och drog elektricitet.

– Det handlade om hela infrastrukturen som folk behövde för att få bättre liv. Jag kände mig stolt över mig själv när vi lyckades slutföra projekten.

Sedan dess har livet tagit honom genom giftermål, familjebildning, hårt arbete, skilsmässa, olycka, alkohol, skam, och slutligen till sin morbror i Sverige, för att dra en annan lång historia mycket kort.

”Min största önskan är att ha en egen lägenhet där min yngste tolvårige son kan bo.”

– När jag kom till Sverige jobbade jag som lärare i folkdans från El Salvador, i en förening som samlade in pengar till personer som hade blivit handikappade i kriget i El Salvador. Vi dansade i hela Sverige.  En dröm är att köpa mark i El Salvador, till min dotter. Om något händer och hon blir ensam med sina barn, då har hon ingenstans att ta vägen. Då vill jag kunna bygga ett litet hus till henne, en trygghet. Mina två söner bor i Sverige, men vi bor inte tillsammans eftersom jag inte får ha barn på boendet för hemlösa. Min största önskan är att ha en egen lägenhet där min yngste tolvårige son kan bo.

Idag säljer Joel Peña Situation Sthlm och studerar yrkessvenska inom skola och förskola. I framtiden är planen universitetsstudier.

– Jag tänker och planerar så mycket att jag ibland knappt sover, säger han och skrattar. Jag vill börja jobba med lärande igen, som förskollärare. Jag är pappa till tre barn och har mycket erfarenhet av att arbeta med människor och tycker om att jobba med ungdomar och barn. I Sverige finns det också många barn som pratar spanska eller föräldrar som vill att deras barn ska lära sig ett till språk. Jag kan bli spansktalande förskolelärare.