Den thai-inspirerade balkongbelysning på ett av husen mitt över gatan har slutat fungera. Det blippar från elscoterparkeringen på hörnan. När krogen på bottenvåningen avslutar dagen med att kasta sina sopor någonstans runt midnatt, händer det att den som gör det råkar tappa ståldörren till soprummet så den slår igen med full kraft, dånet fortplantar sig upp i huset, ibland darrar dörren till. Som den gjorde nu.

Råkade hamna i ett lite märkligt ilandsproblem härom kvällen – taxibilen hade ingen mottagning i sitt WiFi. Kortet nekades. Han pekade på en symbol på displayen som var gul men som var tvungen att bli grön innan det skulle fungera. Åkte runt kvarteret. Ett varv. Två varv. Knackade på skärmen. ”Kontanter?”. ”Tyvärr”. Rätt som det var i en korsning blev det gula grönt och han tvärnitade mitt i gatan och knappade fram till betalningen och allting fungerade och han rev av kvittot med yviga rörelser och skjutsade mig tillbaka till korrekt adress. Chauffören sa att det var så här ibland, att det fanns ställen i stan där kortmaskinen inte fungerade på grund av att internet i den delen av stan var så usel. Upplevt det utomlands tidigare några gånger, men där är man mer beredd på det – ju större stad, desto snabbare spel. Och då vinklas också skäringarna hårdare. Lämnade synpunkt i appen.

”Tänk dig en saltomortal utför ättestupan.”

Hemtjänsten tycks bära en särskild typ av tysta, fotriktiga skor. Somliga av dem har väl tilltagna nyckelknippor. Andra ringer ljudligt på dörrklockan, talar med hög Jarl Kulle-röst när de kliver in. Men de tar alltid hissen, oavsett vilken våning de ska. Jag hörde några på bussen härom dagen som talade om världsläget. Om det här med Koranbränningarna och vad det ställer till ute i världen, Natoansökningar och allt det där som försvåras, yttrandefriheten, omvärldens bild, stöket som uppstår, den höjda terrornivån, rädslan, inflationen. En av dem sa att han tyckte att det kändes genant, plågsamt, ovärdigt, att själva Koranbränningsarrangemanget – han hade bevittnat två olika – är så taffligt, så lågbudget, med usel megafon och trasiga tändare. Han ville att, om det är nu så att tillvaron ska kantra ordentligt, så borde det som får den att tippa åt det hållet vara något mera storslaget, elegant och pampigt. – Tänk dig en saltomortal utför ättestupan. Så liksom.

Jag tycks lita oftare på telefonens väderapp än att bara se ut genom fönstret. Särskilt nu om hösten. Jag hoppas det drar in fler rejäla åskväder över stan, jag ångrar att jag inte gick upp och beskådade det som brakade av senast, såg magnifikt ut genom glipan i rullgardinen. Gatorna har städats klart nu, det tunga, dova ljudet av maskinerna driver allt längre bort. Luften genom glipan i balkongdörren drar sval över mina fötter. Det är tid att stänga till. Hösten är på väg.