När Lina Kumlin bestämde sig för att läsa om Per Anders Fogelströms Stad-serie blev hon ”hooked”. Hon plöjde snabbt de fem delarna och började sedan fundera på om hon skulle skriva något liknande – en kollektivroman om staden och dess olika livsvillkor. I den tid vi lever i här och nu.

– Framförallt det kollektiva och mellanmänskliga. Boken är ett tidsdokument över en tid som vi behöver ha med oss, säger Lina Kumlin efter att hon satt sig ner med en lemonad och kommenterat att det är fint att det här gamla konditoriet vid Mariatorget finns kvar, för allt har blivit mycket ”lika samma” i Stockholm och andra städer – det har blivit ganska ”utslätat” i en globaliserad värld. Kanske är det för att hon är planeringsarkitekt, eller om man vill kalla det för stadsplanerare, som Stad-böckerna talade till henne extra mycket.

– Hur Fogelström skriver om staden och hur Stockholm utvecklas. Vilken otrolig resa den här staden har gjort från mitten av 1800-talet fram till motsvarande tid på 1900-talet. Det är som flera olika städer under den tiden.

I boken Staden. I råttans år finns flera karaktärer, människor som varvas i olika kapitel, ”tar över stafettpinnen och ger tillbaka den”, som Lina Kumlin säger. Hon gick en skrivkurs under arbetet med boken och fick först höra att hon hade för många karaktärer, men hon anser att alla behövs.

– En stad är ingenting utan sina människor. Jag ville ha med karaktärer i olika åldrar som bor
på lite olika ställen, så att man får en bred känsla av Stockholm.

Framförallt handlar romanen om 19-åriga Yoselin som funderar över hur livet ska bli och 81-åriga Lilly som tänker på hur livet blev.

– Jag tyckte att det var spännande att använda två ytterligheter. Yoselin går sista året i gymnasiet och ska ta språnget ut i vuxenvärlden. Hennes morföräldrar är från Guatemala och hon försöker också ta reda på mer om den historien. Lilly lever ett mer tillbakablickande liv.

I Lillys historia har hon lånat en del yttre omständigheter från sin mormors liv.

– Min mormor flyttade in från landsbygden på Ekerö till väldigt trångbott i Vasastan. Först i nödbostäder, sen fick de flytta till den lite större lägenheten på Surbrunnsgatan, som figurerar i boken. Och därefter till ett barnrikehus för att de var så många.

Lina Kumlin har även använt sig av två platser där hon själv har bott – Yoselin och hennes vänner bor i Husby och pappa Jonas på Kungsholmen. Lilly och hennes barnbarn Jessica, som man också får följa i boken, bor i Sollentuna.

"Vilken otrolig resa den här staden har gjort"

– Jag ville hitta en knutpunkt mellan ett miljonprogramsområde och ett område med lite annan karaktär. Då låg Sollentuna nära till hands.

Boken ska ingå i en serie. Tanken är att läsarna i kommande böcker ska få följa flera av karaktärerna från 80-talet fram till i dag, samt Stockholms utveckling.

– Just i Husby gjorde sig Stockholms stad av med många bostäder på 90-talet. De såldes till privata hyresvärdar och sedan såldes husen vidare. Det har ofta varit korta fastighetsinnehav och de har inte lagt ner de pengar som behövts på underhåll. Det går att se skillnad på det som Svenska bostäder fortfarande äger, där de har satsat ganska mycket på gårdarna. Det är en helt annan känsla i områden som ägs av privata aktörer.

Staden. I råttans år börjar i januari 2020 med ett meddelande från Folkhälsomyndigheten. Ett virus hade börjat spridas ute i världen och det kom allt närmare. Pandemin går som en tråd genom boken.

– Det kändes viktigt att dokumentera den där tiden. Den påverkade alla, men olika beroende på var de bodde och vad de jobbade med. Många lever kvar i konsekvenser av det. En av karaktärerna, Marisa, jobbar inom vården och är orolig för hur hon ska orka.

– Jag ville lyfta fram vårdpersonalens arbete.

Själv har Lina Kumlin lång erfarenhet av att arbeta med olika slags samhällsbyggnadsfrågor, något som hon har använt sig av i boken. Dels hur områden och byggnader beskrivs, men också med en frustration som en drivkraft. Frustrationen sitter i att hon tycker att det ibland finns en övertro på att stadsbyggnad ska lösa de samhällsutmaningar som finns.

– Stadsbyggnad är självklart en pusselbit, eller ett verktyg, bland många andra. Men det här är ju oerhört komplexa frågor.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats från 80-talet till i dag?

– Bland annat pendeln mellan bostadsöverskott och bostadsbrist. Man byggde väldigt lite på 80-talet efter att miljonprogramssatsningen hade genomförts och det plötsligt fanns tomma lägenheter. Men redan i slutet av 80-talet hade vi en stor bostadsbrist. Man började bygga och så kom en finanskris och regression. Sen byggde man igen.

Det finns en hel del förändringar i gatubilden också, tycker hon, som att det på 80-talet var mycket demonstrationer och solidaritetsaktioner. I boken nämns till exempel hur Coca- Cola slutade att säljas på grund av dåliga förhållanden vid en fabrik i Guatemala.

– Vi ser inte lika mycket sånt i dag. Jag tror att det gör nåt med medvetandet om man inte ser det ute i det offentliga på samma sätt. Och samhällsklimatet och debatten har förändrats, där man ofta främmandegör människor. Den kunde bli lite mer respektfull, det är människor vi pratar om.