Strax efter sportlovet 2020. Johan Lindström hade precis genomfört en efterlängtad biltur mellan San Francisco och Los Angeles via Highway One, där han tagit in på gamla femtiotalsmotell utmed vägen och suttit och skrivit musik – han var artist in residence det året hos Norrbotten Big Band och det var mycket musik att skriva. Han hade inget instrument med sig på resan, bara sin dator, och satt och skrev på det han jammat fram på pianot hemma och spelat in på memot i telefonen, nu utvecklade han det i notvärlden. När han kom hem från USA var det en dryg vecka kvar av Tonbrukets inbokade turné. De hade en norsk trumslagare som vikarierade för Andreas Werliin som fick skäll av sin fru för att han var ute på turné och inte kom hem. Tonbruket var ett av de sista banden som hängde sig kvar ute på vägarna. Gränser stängdes. De spelade i Östersund. Sedan ringde Johan Lindströms fru och sa att hon fått covid. Världen stängde ner. Och oceaner av tid låg plötsligt orörda framför honom.

– USA-resan var fantastisk. Två veckor senare skrev jag musik i ett vacuum. Varför skriver man musik? Jag kunde inte ens visualisera att jag ska spela den här musiken, vem jag ska spela den för? Det var otroligt intressant. Det öppnade för en hel del existentiella funderingar kring just musik, vad musik är, hur den görs, varför den görs och för vem den finns till.

– Ofta kan jag, som en nioåring liksom, få en filmsnutt i skallen hur jag spelar den. Men nu fanns inte det, det var bara ett vacuum, alla satt hemma i mysbrallor och bara: ”vad ska vi göra?”

Efter ett drygt halvår i mysbyxor  – han hade dock skrivit det som är första singeln från kommande plattan, ”Hermetic Boogey” – sågs Johan Lindström, Dan Berglund och Martin Hederos i studion i Sickla, trots att det var emot rådande rekommendationer, och skrev musik. De tre sågs två gånger och skrev. Tredje gången, när det var en mer spelartad skrivsession, anslöt trummisen Andreas Werliin.

Åtta låtar på tre dagars skrivande – bra utfall?

– Man hinner mycket om man sitter en hel dag och bara spelar mittemot varandra, ”ok, nu hör jag nåt, vad tror du om det?”, som att man kommer med nästa mening, håller samtalet levande. Alla har telefonerna med sig och nån spelar in, vi håller inte alls på med mixerbordet eller studion då.

– Förut var det ofta så att jag skrev för mycket, det blev inte så inbjudande för de andra. Jag kom med en helt färdig masterplan. Men jag märkte att det inte blev bra för bandgrejen, energierna blandas inte så bra då.

I januari 2022 spelade de in skivan i Köpenhamn. Men efter fyra dagar åkte de hem igen för alla smittades av covid.

 – Vi hann spela in i tre dar, det blev skivan. Men sen har den legat, vi skulle släppa skivan med Christian Kjellvander, vi var ute och spelade. Men vi tänkte att det är lugnt, den här skivan är så tidlös, men en kapsel från den tiden.

”Jag gjorde mixband åt min farsa som han sålde till lunchrestauranger och fick betalt i oxfilé.”

Johan Lindström viker upp locket på axelväskan han har stående bredvid sig i soffan och plockar upp sin dator. Han har gått en Masterutbildning i komposition på Musikhögskolan – ”jag var den äldsta eleven” – och ska spela upp en grej för mig, ett ljud han jobbar med just nu. Ljud har alltid intresserat Johan Lindström. Från det att hans pappa, som jobbade på Söderbergs på Sveavägen där det såldes ljudanläggningar och skivor, fifflade hem två skivspelare och lärde honom att taktmixa.

– Sen köpte han hem TDK-band och tog med sig maxisinglar som alla hade ett trumbreak i mitten där man kunde mixa in nästa låt. Så jag gjorde mixband åt min farsa som han sålde till lunchrestaurangerna i närheten av Söderbergs, och fick betalt i oxfilé som han fyllde frysen med.

När åttiotalet slog in på allvar med arenastora refränger kände han sig inte hemma i musiken längre. Så han slutade mixa band som elvaåring och började snegla på mammas Beatles-skivor i stället, tog ut ”Imagine” på pianot hemma.

– Sen fick jag en akustisk gitarr i julklapp i sjuan, försökte lära mig ”Blackbird”.

Han vänder upp datorn och scrollar fram till rätt notblad på skärmen och ger mig lurarna och spelar upp det han ljudmässigt just nu håller på att orientera sig i. Han berättar att han lyssnade mycket på kompositören György Ligeti när han studerade. Det var så han upptäckte de här klangerna, de här kvartstonerna mellan halvtonerna.

– Om det kombineras på rätt sätt med rena toner så låter det inte falskt utan som ett ting. Om du kommer åt en papperskorg, det låter ju på ett självklart sätt, man tänker ju inte på det – det låter ju inte falsk, det är ju ljudet av ett ting. En bestämd sak.

– Man kan skriva sånt för blås och stråkar. Som att det låter som att det kommer en långtradare plötsligt. Då kan man börja jobba med en helt ny palett av ackord. Johan Lindström viker ner skärmen på datorn igen. Och säger, apropå utbildningen.

– Jag kan ingenting, så kände jag. Men det var kul att känna så. Jag har hållit på i trettiofem år, man vill ju va student tills man dör, bara fortsätta lära sig.