Första mötet med socialtjänsten

”Hon bjöd på pizza”

Jack Satanios: Första soc-kontakten för mig var i Stockholm. Jag var 16 år, kunde inte bo kvar hemma och hade flyttat från Gotland till en etta i Stockholm som jag hyrde i andra hand. För att kunna betala hyra fick jag gå på socialen. Jag tänkte inte så mycket på det, men det var nog så att man skämdes lite. Men jag fick bra hjälp och stöttning av soc eftersom jag var så ung, jag fick någon att luta mig mot.

Min socialsekreterare kom hem till mig på hennes lunch och bjöd på pizza. Det var schysst. Jag blev överlycklig. Kommer ihåg att pizzan var jävligt god och min socialsekreterare var väldigt empatiskt. Det är den bästa socialkontakten jag någonsin hade kunnat få.

”Mamma vägrade skriva på pappret”

Irene Pettersson: Vasagatan 23-25, tror jag att det var. Det var där barnavårdsnämnden låg. Jag vet inte varför jag vet det, för jag har inget minne av att jag har varit där. I nästan hela mitt liv hade mamma hota mig med barnavårdsnämnden när jag inte skötte mig. Och det är väl så – det man är rädd för händer. En dag när jag var 13 år kom de hem till oss. Mamma var jättearg, hon ville inte ha med dem att göra. De ville att hon skulle skriva på ett papper. Jag kommer ihåg att hon vägrade. Det var ingen som pratade med mig och jag kände mig rädd och hotad.

Min mamma var väldigt sjuk, hon hade en synskada och synen gick ner mer och mer. Hon mådde dåligt psykiskt för det. Hon behövde stöd och kunde inte styra mig, jag gjorde precis som jag ville. Jag gick i obs-klass men var nästan aldrig där. Och det var i samband med det här som jag tillsammans med en kompis hade slagit sönder en ruta på en tobaksaffär och tagit cigaretter och 80 spänn. Och en annan gång ringde mamma till läkaren för hon tyckte att jag alltid var så trött. Min mamma såg ju inget, så det var först när läkaren kom dit som de hittade hasch på mitt nattduksbord. Då fick jag åka till S:t Görans ungdomspsyk, eftersom jag både rökte hasch och misskötte skolan. Det var ingen som sa att jag skulle vara inlåst när jag kom dit. Plötsligt gick alla och det var låst överallt. Den enda ruta som var av glas sparkade jag sönder, jag ville bara ut. Jag var där i två månader, sedan rymde jag.

Det var inte undervisning, det var mer förvaring.

Mamma hade helt enkelt inte kontroll på mig och jag vägrade lyda. Jag kommer ihåg att de där personerna från barnavårdsnämnden var hemma hos oss länge innan mamma till slut skrev på det där pappret. Jag blev placerad enligt Barnavårdslagen, blev omhändertagen och bodde på Hässelby skolhem. Jag tror att vi var i skolan två timmar om dagen där. Det var inte undervisning, det var mer förvaring. Och jag stack därifrån hela tiden.

Jag har också bott på fosterhem i Norrland, vid ”här slutar allmän väg” mellan Lycksele och Vilhelmina. Jag åkte skolbuss tolv mil om dagen. Det var som att komma till en annan planet. Jag vantrivdes, men det var ingen som var där och frågade hur jag mådde.

När jag nu tänker efter kommer jag på att jag faktiskt hade kontakt med soc ännu tidigare. När jag var 11 år skulle jag till ett sommarhem i Blekinge under en månad. Då var det någon från barnavårdsnämnden som åkte med mig ner på tåget. Och på sommarhemmet kom de på mig och några tjejer med att sniffa och röka. Mannen på gården hade hittade tomma limtuber i skogen och fimpar. Då kontakta de soc. Så de har varit inkopplade länge, men mycket sköttes över mitt huvud. Jag kommer inte ihåg ett ansikte, inte några vuxna ansikten, och inga namn.

Allt det som jag var med om som barn gjorde att jag som vuxen var rädd för att kontakta soc när jag behövde hjälp. Jag har egna barn och var rädd att soc skulle komma och ta dem och att jag inte skulle veta vad som skulle hända med dem. Jag placerade mina barn själv hos släktingar – sen vågade jag ta min första egna sockontakt.

”Jag fick en nylonpyjamas och blev inlåst”

Pierre Blom: Jag spelade flipper i bingohallen när polisen kom och hämtade mig. Jag var 11-12 år gammal och var omhändertagen utan att jag visste om det. Åkte polisbil och fick sova den natten på sjunde våningen i häktet. Fick ligga med öppen celldörr, eftersom jag var så ung. Det var traumatiskt. Jag fattade ingenting. Polisen sa inte mycket, de berättade inte vad som skulle hända. Jag började störttjuta, jag ville hem. Jag var så ung och fattade inte någonting. Var chockad. Nästa dag åkte vi från polishuset med en stor transportbil. Jag satt där bland andra äldre rövare, som skulle till Karlsudden eller liknande ställe. Jag grät hela resan. Det var två mil, men för mig kändes det som 30 mil att åka till pojkhemmet som jag skulle till.

Mormor var ensamstående och vi hade det superfattigt.

Efteråt vet jag att soc fanns med i bilden redan tidigare, men de pratade inte med mig. Det var min mormor som skrev på deras papper om att det var okej att ta hand om mig och min två månader äldre morbror. Jag bodde hos mormor eftersom min mamma var bara 16 år när hon fick mig. Mormor var ensamstående och vi hade det superfattigt. Hon hade inte någon kontroll på oss. Vi misskötte skolan, stal moppar och sniffade. Vi blev omhändertagna enligt Barnavårdslagen paragraf 69.

När jag kom fram med polistransporten den dagen, till Nerby pojkhem, blev allt ännu vidrigare. De hade en sluten avdelning – Snäckan. Där kom en i personalen och sa: ”följ med här din skitgris, klä av dig och duscha”. Jag tvättade mig, fick en nylonpyjamas och blev inlåst i ett rum med okrossbara rutor. Jag fick en plastsked som skulle användas att äta med. Ibland fick jag gå ut och röka en cigarett. Efter tre dygn fick jag komma ut, lämna ifrån mig skeden och fick tillbaka mina egna kläder. Tre dygn. Jag är övertygad om att de gjorde fel, jag tror inte man fick göra så.

Det dröjde någon månad innan mormor kom dit tillsammans med en soc-assistent. De satt mest och pratade, men jag lyssnade inte så mycket, jag ville bara därifrån och var så hatisk. De pratade mer vuxna sinsemellan på den tiden. I dag lyssnar de på en tolvåring.

Mormor dog när jag var 14 år. Sedan dess var pojkhemmet och senare ungdomsvårdsskolan mina föräldrar. Jag kan inte komma ihåg att soc någonsin var där, men de betalade väl räkningarna för mig. När jag var 20 år tog jag för första gången själv kontakt med soc. Det var mer positivt. Sen har jag haft med soc att göra mer eller mindre hela livet.

Med så lång erfarenhet av soc, hur tycker du att den sociala omsorgen har förändrats?

– Bäst fungerade det från att jag var 20 år fram till för några år sedan. Något har hänt på slutet. När jag tillhörde Södertälje var det 20 socialassistenter som JO-anmälde sig själva för att de inte klarade av att utföra sitt arbete. En av dem var min. Det är skittufft idag, socialassistenterna får inte bestämma någonting – det har chefer på chefer, det är dökrångligt. Och varje gång man lärt känna någon och fått bra kontakt så kommer det ett brev om att man fått en ny assistent. De har ballat ur helt enkelt. Det är katastrof i dag skulle jag säga.