Första mötet med socialtjänsten
”Jag blev besviken och ledsen”
Joel Pena: Jag gick in i socialtjänstens reception, det va på Södermalm, och sa: ”jag behöver hjälp”. Det var år 2013, jag var hemlös sedan jag hade separerat från min tjej. Jag var på gatan och mina söner kunde inte längre bo hos min mammas bror. Vi behövde snabbt hjälp.
Jag gick dit en dag när barnen var i skolan, jag var desperat, visste inte var jag och mina söner skulle ta vägen. Jag hoppades få omedelbar hjälp, men det dröjde en vecka innan jag fick en handläggare. Kommer ihåg att han pratade spanska. Men sedan dess har jag haft så många olika handläggare, varannan månad har jag fått en ny.
Jag trodde att jag skulle få hjälp på en gång
Efter det första besöket hos soc blev jag besviken och ledsen. Jag trodde att jag skulle få hjälp på en gång, men det tog nästan två månader innan vi fick en boendeplats någonstans. Under den tiden hade jag ingen aning vad jag skulle göra med mina barn. Vi bodde hos min före detta sambo, som egentligen inte var okej med att jag var där, så det var jobbigt för alla. Till slut fick vi ett familjerum på ett hotell i Skarpnäck, där det fanns personer med problem och alkohol. Det var inte bra för mig som hade problem med alkohol och det var inte en bra miljö för barnen.
Min äldsta son fick efter ett år en träningslägenhet av socialen, där också min yngre son bor för att ha en stabil permanent bostad. Men jag är fortfarande utan lägenhet. Soc har lovat mig en. Egentligen, om jag ska vara ärlig, har jag hela tiden tänkt att de bara låtsas att de är intresserade av att hjälpa. Jag vet inte, kanske har de inte makt att bestämma någonting.
”Jag gick dit med darriga ben”
Ann Malmberg: 1983 var det nog, och jag var 25 år. Jag hade hamnat i hyresskuld och var tvungen att kontakta soc för att få hjälp att betala skulden på 8 000 kronor. Att kontakta soc var den enda möjlighet jag hade, jag hade inga rika vänner att låna pengar av. Och man vill ju inte bli av med sin lägenhet. Jag hade barn också.
Jag var supernervös, jag skulle vara med på ett möte med massa människor som skulle bestämma om jag skulle få hjälp. Det fanns en handläggare som var på min sida, hon skulle förorda att skulden blev betald. Hon hade förhandsinformation och jag skulle mest finnas till hands om de ville ställa några kompletterande frågor. Jag skulle kunna förklara för dem hur det hade kunnat bli såhär, hur hyresskulden hade kunnat uppstå.
Jag gick dit med darriga ben såklart. Det var på socialförvaltningen i Tensta. Jag tror att möteslokalen låg i källaren, så det var riktigt ruskigt. Ett tiotal personer satt kring ett avlångt bord. Och lilla jag mitt i allt det här. Det var lite otäckt när man är blyg och man känner sig i underläge. Man tycker att de ser ner på en, att de tycker att man har slarvat och inte kan sköta sig själv. Man skäms helt enkelt.
Jag var alldeles bedövad
Jag kommer inte ihåg vad de pratade om där, jag var alldeles bedövad. Jag kommer bara ihåg oron och nervositeten. Och att de inte tittade på mig när de pratade, de tittade på socialsekreteraren som jag hade bredvid mig.
Jag fick gå ut ur rummet och vänta utanför medan de hade överläggning. Det kändes jättejobbigt. Det kanske tog tio minuter, men det kändes som en evighet. Och jag tänkte: ”vad gör jag om de säger nej?” Det kändes som om det var mitt liv det hängde på – jag skulle bli vräkt om den inte betalades. Men min socialsekreterare kom ut och gav tummen upp och sa att det ordnar sig. Så det gick jättebra, det var positivt.
Senare har jag haft mindre positiva upplevelser av soc. De byter handläggare hela tiden. Jag fick nyss hem ett papper om att jag fått en ny. Jag har inget ansikte på henne och inte heller på kvinnan som betalar ut pengar till mig. Det är för stressigt för socialsekreterare, de kan inte gå hem och känna sig nöjda.
I dag känner jag mig inte i samma underläge, jag säger till om jag tycker något är fel och har bråkat med soc rätt mycket genom åren. Har överklagat beslut, lånat hem lagboken och letat paragrafer. Ibland känns det som att det är fråga om uttröttning – att de tröttnar på mig och då måste göra någonting för att bli av med mig.
”Jag hade rymt hemifrån”
Bo Hellenfors: Det var år 1977. Jag var 16 år och hade rymt hemifrån och var i Christiania, för att jag var nyfiken på lite av varje. Min mamma efterlyste mig. Och då fick soc nys om det och jag var under utredning enligt ”paragraf 25-29b”, som det hette det på den tiden. De utredde om jag skulle få vara kvar hemma eller om jag skulle bli placerad på ungdomshem.
Men så åkte jag fast för något i Köpenhamn och fick sitta i fängelse en månad där innan jag blev uppkörd till ungdomshemmet Drevviken i Stockholm. Min mamma ville ha mig hemma, men det fick hon inte eftersom jag hade haft med polisen att göra. Det var från Drevviken jag fick kontakt med en socialsekreterare i Gubbängen. Jag kommer inte riktigt ihåg allra första kontakten, kanske var det på telefon, det är diffust – det är nästan 40 år sedan.
Men jag kommer ihåg att hon var jättebra min socialsekreterare. Jag fick väl den hjälp jag behövde just då. Efter ett tag fick jag ett boende på studenthem genom soc och de sköt till mig extra pengar utöver studiebidraget.
Sen har det varit lite till och från med sockontakt under alla år. Vissa socialsekreterare har jag kunnat samarbeta med, vissa inte. Men nu har jag inte haft kontakt med soc sedan år 2000, då jag fick pension.