En fånges resa

Det som hände den här nyårsdagen kan jag tacka en galen kärring i Södertälje för. Vi firade nyårsafton i Stockholm, vid T-centralen. Där träffade vi på så mycket folk och en del av dem gav oss pengar. Jag hade fått en snilleblixt. Vi gjorde som en viss grupp i samhället och satte en mugg framför oss (skriver jag vilken grupp kanske jag blir kallad rasist). Därefter på morgonkröken hoppade vi på pendeln och åkte fram och tillbaka mellan ändhållplatserna medan vi diskuterade våra sovalternativ. Det ena stället hade de låst, så jag föreslog ett annat som vi åkte och kollade. Stället var öppet, så vi gick in för att lägga oss och knoppa.  Det blev en tidig kväll för oss.

När klockan var cirka 22.30 väcktes vi första gången, av den här galna. Vi trodde först det var ett fyllo, senare ett psykfall. Hon stod och skrek och gapa i falsett i sin mobil. Det var inte konstigt att vi vaknade. Vi sov i en trappuppgång på andra våningen och hon var en våning ner, i entrén. Hon sprang ut och in som en jojjo och varje gång hon gick ut i trappen så tänds ju lampan i taket… Vi var trötta och utmattade så vi sket i vilket och somnade om, trots tantan som stod och skrek en våning ner. Det skulle visa sig bli en rejäl jävla läxa, för min del! Det blev även en läxa för min pojkvän (som jag ska gifta mig med någon gång i framtiden). En timme senare, när klockan var kring 23.30, så vaknar jag av att jag hör fler personer som kommer i trappen. Jag flyger upp, sittandes. Det är två poliser med kärringen i släptåg som dyker upp framför näsan. Då tänkte jag; jaha, nu är det kalkat! Frågan är inte OM kärringen ringt polisen utan om hur många gånger hon ringt polisen, för att få dit dem med tanke på att det gick en hel timme från det att kärringen väckte oss första gången med sitt gapande…

”Vi ska gå nu, vi gick bara in en stund för att värma oss.”

Polisman nummer 1 säger:
–  Här får ni inte vara!
Varpå min pojkvän svarar:
– Vi ska gå nu, vi gick bara in en stund för att värma oss. Det är inga problem!

Vi tar våra saker och gör oss redo för att gå, när polisman nummer 2 kläcker idén om att han ska ta våra personnummer, för att göra en så kallad rutinkontroll. Vilket de gör för att se om vi är efterlysta, eller inte. Under tiden han gör det så leker polisman nummer 1 frågesport. Var kommer ni ifrån? Vad gör ni här? Hur länge har ni varit här? Tänker ni stanna här? Varför sover ni i en trappa? Varför har ni ingen lägenhet?

Min pojkvän brukar kunna snacka oss ur knepiga situationer som vi hamnar i, diplomat som han är. Så jag låter honom sköta snacket. Vi står i trappan och svettas när polisman nummer 2 pratat klart i sin telefon och kommer tillbaka till oss.
– Ni får följa med oss ner, vi kan inte stå här i trappen, säger tvåan.
Då i det läget visste jag att det var kört! För att göra en lång process lång, gjorde jag den så kort som möjligt. Jag gav min pant (de pantflaskor jag samlat under kvällen) till min pojkvän och gav honom en puss och sa hastigt; Hej då, jag ringer när jag kan, ha det så bra!
Sedan var det bara att hoppa in i pling-plongtaxin och iväg till Åkersberga!
Polisman nummer 2 fortsätter frågeleken i pling-plongtaxin. Till slut blir jag tvungen att säga till honom att jag inte vill prata! Vill jag prata så går jag till en präst eller en hjärnskrynklare!

Väl framme på Österåker i Åkersberga blev det en kort process, för att det var mitt i natten och pliten bakom disken bråttom att få in mig i cellen – tack vare att det varit nyårsdag och han bara ville hem. Därför blev enbart det viktigaste av mina saker ikryssade på pappret över tillhörigheter…dvs pass, bankomatkort, busskort, klocka, ett halsband. Det andra missade han, så jag var tvungen att säga till honom att det faktiskt var två halsband! Resten av sakerna får dagpersonalen fylla i imorgon när de kommer, sa han. Tänk vad man kan göra det lätt för sig!