Solen hade varit på väg upp en bra stund redan och varför jag kom gående just där just då och ledde min cykel i stället för att jag cyklade på den, kan jag inte så här långt i efterhand ge en rationell förklaring till. Den troligaste förklaringen är nog tristess – att jag inte ville komma fram till dit jag var på väg riktigt så fort som jag skulle om jag cyklade, för då hade redan det jag var på väg att göra hänt. Och är det någonting man lär sig av att växa upp i provinsen så är det att se till att det man ska göra räcker så länge det går. För där vimlar inte av upplevelser och möjligheter. Men jag gjorde alltså det. Kom gående där. Ledde min cykel. Längre fram på höger sida en låg mur som följde gångvägen den sista biten och som liksom omgärdade själva domkyrkan, träd, gräs, och ännu en bit längre fram blev det ungefär som en vändplats. Höll man som bilförare höger där kunde man utan bekymmer fortsätta förbi och sedan haka på en större trafikled och snabbt ta sig ut ur staden och upp på motorvägen igen.

Nerifrån gatan kommer en bil körande – jag tror att det var en SAAB i en ganska diskret, jordnära kulör – som stannar till vid gångvägens slut. Jag befann mig kanske fem meter från bilen. Passagerardörren öppnas. En man kliver ut med kavajen slängd över armen, rätar på sig, trär in armen i den, ruskar den på sig, sticker ner handen i ena fickan och tar fram ett cigarettpaket, skakar ur en, tänder den, blåser ut röken och får syn på mig.

”Fan, det där är Cornelis Vreeswijk.”

– Ursäkta mig, unge man…

Jag stannar till med cykeln. Ser vem det är. Och förundras svårt över att vår strama provins hedras med ett tämligen anonymt besök av en så pass välkänd person. Han ska inte spela i stan, så pass mycket vet jag.

– Vet du var man kan få sig en öl och smörgås så här dags?

Jag stannar med cykeln. Han har ett par läsglasögon en bit ner på näsan, ser på mig över skalmarna på dem och väntar på mitt svar. Jag nickar neråt gatan de kom från.

– Jag tror det är öppet på krogen längre ner där, de borde kunna ordna det.

Han nickar. Går runt bilen och blir stående vid bagageluckan. En kvinna kliver ur på förarsidan, går direkt runt till bagageluckan och öppnar den, han lutar sig in och tar ur ett gitarrfodral, ställer ner det på marken framför sig, tar några sista bloss på cigaretten, mosar den under skon, tittar på mig igen.

– Det ligger en krog nere på gatan där?

Jag nickar. Han tar gitarrfodralet i ena handen och börjar gå gatan ner ganska sakta. Kvinnan slår igen bagageluckan, öppnar sidodörren och rotar med något, jag börjar också att gå utmed muren och gatan fram med cykeln intill mig och ser efter hans tämligen robusta ryggtavla med en sjörövares axelbredd som vaggar sig gatan ner.

Jag vet inte varför, men mina ögon tåras. Och jag minns att jag tänker att fan, det där är Cornelis Vreeswijk