Beroende av texten

Vill man boka Susanna Alakoski för ett författarbesök eller en föreläsning så kan det bli aktuellt först till hösten. Den största delen av hennes vår är uppbokad av en skrivarperiod och samtidigt är hon aktuell med nya boken April i Anhörigsverige.

– Man kan kalla den för ett syskon till Oktober i Fattigsverige. Jag fortsätter samtalet som påbörjades i den boken, men nu är det fokus på anhörigfrågor i vid mening till missbrukare i stället för fattigdom, säger Susanna Alakoski.

Debutromanen Svinalängorna blev en succé 2006 och följdes upp med Håpas du trifs bra i fängelset och Oktober i Fattigsverige. Gudrun Schymans förre pressekretare – Susanna Alakoski jobbade som det en period – står numera själv i centrum.

– Själva formen för berättelsen i April i Anhörigsverige är en dagbok och jag reflekterar över personliga erfarenheter, men jag försöker också skapa en kollektiv röst genom att lyfta fram berättelser jag har hört av andra. Det blir som en anhörigas körsång.

Hon menar att hon vid 53 års ålder har fått ”lite styr på livspriset” för att ha vuxit upp och levt med missbruk i sin närhet. När hon skriver tar hon hjälp av litteratur, men numera även av låttexter.

– Plötsligt upptäckte jag att texterna i musiken på nåt sätt har haft samma utveckling som inom litteraturen. Där har missbrukaren alltid varit i fokus medan den medlevande anhöriga har skildrats som alkoholisthustru eller något liknande, men det där har förbytts till att anhöriga har börjat skriva böcker där missbruket beskrivs som terror på sida upp och sida ner.

– Jag är uppväxt med musik från rastakulturen, som Peter Tosh”Legalize it” och liknande, men så hörde jag helt andra texter på radio som gjorde att jag började lyssna på samma sätt som jag läser litteratur. Texterna krävde på nåt sätt att få vara med i boken och jag tog med dem.

Susanna Alakoski tror att innehållet i en text kan ha en omedveten påverkan, särskilt på en ung lyssnare som lever sig in i en känsla och trallar med, men kanske först senare reflekterar över det.

– Precis som våld kan också missbruk i sång ha en påverkan. Jag har transformerat innehållet från låttexterna till någon slags konstnärlig dimension i boken, det finns ett jag som så att säga hör dem. Det blev en kombination mellan litteraturen och musiken.

En av låtarna hon nämner är ”Lyckligare nu” där Linnea Henriksson sjunger om hur hon lämnat en alkoholmissbrukande man:

Det tog allt för många år/för mig att äntligen bli fri/Det har slitit mig itu/Det fanns ingen bara du/men jag är lyckligare nu

– Den är så naken och fin, jag tänker på unga killar och tjejer när jag hör den. Det är så hoppfullt och ljust på något sätt, det här med att livet blir bättre om du lämnar missbrukssituationen. Sen tycker jag mycket om Petters ”Logiskt”, det är faktiskt ganska roligt det här med att ”alla ser det utom jag”. Det är samtidigt jättefint att skriva på det sättet och lämna ut berättelsen.

Susanna Alakoski ger också mer traditionella beskrivningar utrymme, som Lars Demians låt ”Alkohol”, där en hel del spritromantik ryms mellan raderna:

Jag säger ge mig ett glas innan baren stänger/Ge mig ett glas innan jag törstar ihjäl/Något som värmer ett fruset hjärta/Något som tänder en eld i min själ

– Det finns absolut en charm i det, men det funkar inte så bra. Man ser en väldigt ensam människa framför sig.

Susanna Alkoski uppskattar att anhörigperspektivet tagit plats även i TV. I höstas sände SVT programserien ”Djävulsdansen” som skildrade de medberoende, de som står vid sidan av ett pågående missbruk.

– Det växer och det tycker jag är väldigt välgörande. Det är så lätt för missbrukarna att till exempel tala om rätten till att använda droger, men jag har aldrig hört en enda anhörig eller närstående till en missbrukare som önskar att narkotikan ska släppas fri. Många missbrukare är själva anhöriga till missbrukare, så det är en genrationsproblematik i väldigt hög grad. Det är så klart bra att det kommer fram.

Hon är övertygad om att många människor skulle kunna bli fria från sitt missbruk om de bara fick möjligheten att använda sina talanger. Som ett exempel nämner hon dikterna på tidningsförsäljarnas ”Med egna ord”-sidor i Situation Sthlm.

– När någon är väldigt begåvad så lyser det igenom och då blir det fint att läsa. Jag tror att många människor som har levt eller lever i missbruk är väldigt talangfulla, men att det har kommit alldeles för lite till uttryck. Det gör mig väldigt glad att de möjligheterna finns hos Situation Sthlm.