Det är många som vill se Anna Odells videoinstallation. De vita stolsraderna är fyllda och några står med tunga vinterjackor över armen i öppningen till rummet. Två stora skärmar; den ena visar en kal sjukhuskorridor och den andra ett ljust rum där personal inom psykiatrin diskuterar hur de ska hantera en situation. En och en vårdare har en relation. Är det utnyttjande, övergrepp? Ska det anmälas? Är de kära? Vad säger han? Hur mår hon? De får veta att patienten
är gravid. En stum tystnad breder först ut sig. Anna Odell kommer senare in i personalrummet och berättar att det är ett verkligt fall - det är hennes historia.

– Jag var intresserad av att utforska hur en personalgrupp fungerar och vad som kunde ha utspelat sig för nästan 30 år sen. Men jag vill också få folk att fundera kring vad som är rätt och fel. Det är sånt jag ofta vill väcka med min konst, att man ska tänka ett steg till och att allt inte är så enkelt som man tror, säger Anna Odell när hon slagit sig ner i en soffa i ett mer privat rum i Cecilia Hillström Gallery i Vasastan.

"Det är en lek med den kluvna personligheten"

Anna Odells plan var, och är fortfarande, att göra en spelfilm eller tv-serie som delvis kommer att bygga på hennes erfarenheter. För det krävs researcharbete och delar av det visas nu i verket ”Rekonstruktion – Psyket”. Hon började med att läsa sina journaler, som plötsligt tystnade – när relationen blev känd. Det stod inte ett ord om det. Inte heller något om graviditeten eller barnet, förrän långt senare. Men aldrig något om att en vårdare är pappan.

På de stora skärmarna visas nu Anna Odell i närbild när hon ringer upp personer som jobbade på 90-talet inom den slutna psykiatrin. Flera minns henne väl. Det långa mörka håret som hon dolde sig bakom. Skör och sjuk. Men de minns inte lika tydligt vad som hände när hon och vårdaren, kallad ”Rickard”, berättade att de hade en relation. Eller varför journalanteckningarna upphörde.

– Men precis innan vernissagen berättade en läkare nåt om att hon på den tiden inte fick prata om det. Det hann aldrig komma med i verket, säger Anna Odell.

Hur var det att ringa upp alla?

– I början var det jätteläskigt. En del hade jag haft tät kontakt med då. När jag inledningsvis läste journalerna var det också som att flyttas tillbaka till den tiden. Men ju mer ett verk börjar ta form, desto mer distans får jag. Det blir på nåt sätt så att verket står framför det som är personligt.

Hon hade också funderat på vad de ska tänka när hon ringer. Skulle de bli rädda? Hon säger att hennes mening inte är att väcka ilska mot dem, för det som hände var komplext. Det som var fel, en skandal, en vårdare – eller flera – som passerade gränser som inte får överskridas, beskriver hon som hennes räddning. När hon ringer upp ”Rickard” säger han att han ville hjälpa henne och gjorde en ”uppoffring”.

"Jag kom från en familj som var komplicera att växa upp i"

Anna Odell är inte arg. Hon upplevde att han älskade henne, under en tid när hon saknade självförtroende.

– Jag kom från en familj som var komplicerad att växa upp i och blev mobbad under hela skoltiden. Jag hade föraktat och förlorat mig själv. Men den främsta räddningen var barnet.

– Ett barn tvingar in en i verkligheten och barnet blir viktigast. För mig har också leken alltid varit viktig och med barnet blev det ju tillåtet att leka igen. Men det var många års jobb för att ta mig tillbaka.

Till en början fick hon personlig assistent 60 timmar i veckan och kunde välja människor som hon kände sig trygg med. Det hjälpte också.

– Det är ju aldrig så viktigt att man är med människor som man funkar med som när man är psykiskt sjuk. Och ändå är det då man sällan har nån möjlighet att få välja.

I utställningen finns också ett antal fotoverk med titlar ur hennes journal. I varje foto finns en docka byggd med en skelettkonstruktion av stålrör, klädd med tyger och skumgummi. Anna Odells avbild. I samtliga bilder finns även hon själv fysiskt med.

– Det är en lek med den kluvna personligheten. Den gamla bilden av den schizofrena. Men också att man inom psykiatrin kan bli ett objekt, säger Anna Odell när hon stannar framför en av bilden med titeln ”Under de senaste veckorna tilltagande vanföreställningar och avskärmning”.

Anna Odell använder sig av själv i konsten, för att kunna lyfta fram maktstrukturer och etiska frågor.

– Genom att använda min egen erfarenhet kan det inte bortförklaras på samma sätt. När man kommer till ett verkligt fall så är det inte lika lätt att prata generaliserande fint. Då tvingas människor in i verkligheten. Man kan visa på en sanning eller verklighet som kan vara svår att nå med andra metoder.

Hon tar verket ”Okänd, kvinna 2009–349701” som exempel. Hon gjorde research genom att ringa personal inom psykiatrin och berätta att hon var konstnär och tänkte iscensätta när hon som yngre hade vandrat runt psykotisk på en bro och förts till psyket.

– De sa att det inte går till på det sätt som jag berättade att jag hade varit med om, utan det var min upplevelse men jag hade inte varit vid mina sinnens fulla bruk då. Man blir inte hämtad av polis på en bro, handfängslad och bälteslagd utan närvarande läkare. Men sen var det precis det som hände.