Klockan slog just två på natten. Ett utryckningsfordon på andra sidan mörkret släpar sin siren förbi fönstren ut mot gården och jag ser det tändas och släckas i ett sovrum – någon stänger av en tv-apparat, det brummar i kylskåpet, en New York Times-notis blingar till. Det ligger en bunt bilder på bordet framför soffan. Klanen växer i konturerna. Hund först. Sedan ett barnbarn. En öppen almanacka. Ett papper med en fotostatkopia av ett pass. En vas. En bunt drinkunderlägg. Ett skivfodral – Can, Live in Brighton 1975 – ligger kvar på den vänstra högtalaren och skivan har blivit kvar på tallriken. När lyssnade jag på den?

Jag såg Norman Mailer tala en gång på Kulturhuset. Han var åldrad och krum, hörselnedsatt, gråhårig och fyrkantig, såg ut som en gammelfarfar – men som en gammelfarfar ser ut som vet att han kan spöa pisset ur en any given day. Han hade skrivit en bok om Jesus. Var på författarbesök. En religiös grubbelgök från någon form av friseglande samfund, vars uppfattning inte riktigt överensstämde med den uppfattning om Jesus och hans vandel som Norman Mailer just avhandlat i skrift, började hojta i bänkraden. Norman Mailer tog några steg tillbaka, kisade åt mannens håll, försökte skärma av ljuset med ena handen för att se om han kunde urskilja vem det var som gafflade och gick på där ute – detta inträffade efter fatwan mot Salman Rushdie för Satansverserna, situationen togs omedelbart på allvar – innan han tog några steg fram och ställde sig vid pulpeten igen, några vakter dök upp och eskorterade bort mannen.

”Undrar vad alla jävla idioter gapade om.”

Norman Mailer sa, innan han fortsatte där han blivit avbruten, att den enda fördel han hittills kunnat urskilja med att bli gammal och få nedsatt hörsel är att ”man slipper bry sig vad alla jävla idioter gapar om”.

En dag sitter man där. Och undrar vad alla jävla idioter gapade om. Försöker komma ihåg. Minnas ansikten. Formuleringar. Syften. Otympligt dra sig till minnes varför det landade i en som det gjorde och vad det kanske berodde på. Eller inte. Jag väntar fortfarande på något att skriva om, något som känns så pass kolorerat och distinkt att det skulle göra sig bra i skrift.

En gång på bussen över Skanstullsbron följde jag en kanotist med blicken till dess den försvann ur sikte. Och tänkte på Lasermannen. Och på den där novellen om den deprimerade mannen som går omkring beväpnad med en revolver i sin lilla köping och sakta börjar må bättre, för att han inser att han nu har ett osynligt övertag mot alla dem han möter – han bestämmer om de får leva eller ej. Kommer skärpan i linserna i ens opererade ögon att hålla livet ut? Tandbryggan i underkäken klamra sig kvar? Kugghjulen i hissen gnäller till. Vajern knäpper. En dörr ute i trapphuset stängs försiktigt. Jag undrar om Norman Mailer verkligen var så tuff att han aldrig dansade.