Enligt kart-appen i telefonen tar det, snabbaste vägen, en timma och femtiotre minuter att köra från Stockholm till Näckenbäck i södra Dalarna, där musikern och rockbonden Amanda Bergman och hennes minst lika musicerande och lantbrukande man Petter Winnberg har sin bas. I vad som med största sannolikhet är norra Europas enda kombinerade musikstudio och lantbruk. Och nu även lantbrevbärarens postadress för det nystartade skivbolaget Cow Cow, vars första release är Amanda Bergmans kommande andra soloskiva Your Hand Forever Checking On My Fever, den första på åtta år.

Gården i Näckenbäck består av får och höns och en mindre besättning kor delad med granngårdarna. Till gården ingår även en del betes- och åkermark, impediment och en liten biotopskog.

– Just vår biotopskog är skyddad för vitryggig hackspett. Har aldrig sett nån där men det ska finnas habitat för dem, så därför får man inte göra vissa grejer. Men vi låter fåren tjuvbeta lite där, vi har frågat Länsstyrelsen men de vet inte riktigt vad som gäller.

– Katter och bin kanske inte räknas, men det har vi också.

Intill bostadshuset finns ett studiohus – delar av kommande soloskivan är skapad och inspelad där, övrigt är inspelat i Atlantisstudion på Karlbergsvägen. På andra sidan infartsvägen står några uthus – dörrarna till dem märkta ”Mat” och ”Skivor” – och så själva rockladan där scenen är byggd av plankor från den sedan länge nedlagda Järlåsa station som byggdes i mitten av 1800 talet, som de fick möjlighet att köpa.

– Det var så hårt virke så det gick knappt att såga i det, trots att vi hade bra grejer och nya klingor. Våra maskiner went bananas.

”Jag åker gärna bort och bokar in nån svindyr studio, så man känner att nu är det fan dags att skärpa sig.”

Amanda Bergman står i köket med en blå disktrasa i handen och torkar bänken runt kaffemaskinen väldigt noga och berättar om företeelsen laga skifte – en 1800-talsreform om rättmätigare uppdelning av odlad mark – vilket är själva anledningen till att huset i dag står där det står.

– Den här byn låg i ett kluster längre ner – hon pekar ut genom köksfönstret mot markerna utanför – sen var alla tvungna att timra ner sina hus och flytta dem hit. Förstå vad det gjorde för grannsämjan… vissa hade inte råd att flytta sina gårdar, så de fick ta anställning hos nån som hade råd.

Hon berättar att längre upp i Dalarna – i Leksand, eller exempelvis i Gagnef där hon är född– sa man nej till laga skifte.

– Så växte jag upp. Där ligger husen i ett kluster med marken runtomkring. Men det innebär att när folk slutade odla och bruka marken så köpte nån upp allt. Då blir det en markägare som äger allt, runt husen återstår liksom bara villatomter, ingen odlingsmark.

– Här är det ju mycket mer kvar som det varit de senaste sextio-hundra åren, en gård som har sin omgivande mark.

När de hittade gården i Näckenbäck – de hade letat gård några år – var inte Amanda Bergman egentligen så sugen på att äga mark.

– Det var Petter som var det, han hade haft en gård i Sörmland innan. Jag tänkte att det är ju askul att odla, det kan vi väl fixa, men lite drygt att äga mark, vi har nog ändå. Sen hittade vi den här gården och då tog det sin vändning, då började vi tänka att det är kul att hålla på med mark.