Ypperligt hantverk

Han har – vilket är det absoluta intryck man får efter att ha läst bokens drygt 160 sidor – förmodligen, och förhoppningsvis, haft oerhört roligt när han skrivit detta. Man kan nästan se de 23 texterna som ett formexempel på hur en ypperlig skribent hanterar och förvaltar sitt hantverkskunnande. Hur han liksom lika självklart och flyhänt i ett par meningar formulerar en djupt existentiell betraktelse i en novell som att han låter en lite skev och vildvuxen text sträcka ut över flertalet sidor, eller en skruvad idé få några meningar, en absurd tanke en dryg sida.

Det finns emellanåt en närmande och försiktig, snudd på öm, tillbakablick i materialet, relationen far och son återkommer bland annat på några ställen i boken med skiftande valör. Man kan läsa de 23 texterna som berättelser från en tidpunkt i livet där författaren bemödar sig att konstatera att hans erfarenheter och minnen rymmer ett synnerligen skiftande gods. Och inget av det besitter ett mer eller mindre intellektuellt eller kulturellt värde för den han blivit, det fyller bara ut olika skrymslen. Som alla, på sitt speciella vis, är lika viktiga för att de berättelser Peter Kihlgård nu skriver och formulerar ska kunna bli till precis de berättelser han skriver i Serenader två.