Hoppa till innehåll
Krönika

Kanske beror det på natten

Så kommer då hösten, och natten vandrar osynlig genom dagen innan den spänner upp sitt stjärnsegel mellan skorstenarna på hustaken här och väntar på att gryningen ska sudda ut de mörka mellanrummen.

Text: Ulf Stolt

Dagboksbladen faller lydigt ur almanackan, ett efter ett. Jag emotser alltid nästa, och det efter det. Och så vidare. Ännu går det att sova med öppet fönster. Stadsljuden lite mer återhållna och dämpade, det släcks tidigare i fönstren mittemot. Till och med fåglarna sover lite längre.

Jag äger en svart kikare. Den står på fönsterbrädan med okularen vända neråt. Ibland kan det hända att jag, efter någon av mina spaningar och rekognosceringar över himmel och hustak, låter en smärre vardagshändelse nere på gatan flimra förbi i optiken när jag sakta sänker ner den. Det är som stumfilm. Man har enbart rörelser och mimik att utgå ifrån när man ska avläsa skeendet. Det är oupphörligt intressant.

För några kvällar sedan följde jag en man som gick fram och tillbaka mellan en husfasad och en bil och talade i telefon. Jag försökte följa utfallet av konversationen genom hans rörelseschema, kroppsspråk och stegisättningar. Jag tror det gick sådär för honom, själva samtalet. Det var någonting med krökningen av hans axlar efter att han stoppat luren i fickan och gick bort mellan träden mot busshållplatsen som fick mig att tro det. Eller så är min radar helt off. Vilket den absolut kan vara – jag kan vara ganska ologisk och kantigt stum i tolkningen av andra människors uppsåt. Jag tror dock det spelat mig väl i händerna emellanåt.

"Thinner och videovåld sågs som djävulens verk"

Korridoren var ynkligare då. Kanalerna färre. Sommarlovet doftade äppelschampo och mackarna sålde i stor sett enbart bensin och cigaretter. Thinner och videovåld sågs som djävulens verk. Ägnade man sig åt något av det kunde det bara gå åt ett håll – i den riktning däråt helvetet ligger.

I Salman Rushdies senaste bok Kniv – tankar om ett mordförsök berättar han att det första han tänker när han ser den svartklädda, knivbeväpnade mannen komma rusande mot scenen där han oskyddad sitter är: ”Så det är du. Här är du nu”. Sedan slogs han mot honom lika länge som det tar en att recitera Fader Vår för sig själv i normal aftonbönstakt, och knivhöggs sexton gånger. Nu bär han svart lapp för det högra öga som stacks ut. Och det sprängs personsökare och walkie-talkies och någonstans någon gång när man lägger huvudet på kudden så ska man kunna dra tunna linjer och streck mellan allt det som sker och skyfflas ens väg i informationsflödet. Skärmtiden uträknad av myndigheterna. Rädda Våtmarkerna och Semaglutid. Varje generation har sin egen Siewert Öholm att betvinga.

Kikaren på fönsterbrädan. När Salman Rushdie efter några dagar vaknade på sjukhuset sa hans läkare att den största tur han haft var att han attackerades av en man som inte hade en aning om hur man tar livet av en människa med en kniv. Ibland lutar dragspelet i dur. Grannens tvättmaskin nynnar sitt sköljprogram genom kortväggen. Norrut ser jag några röda små ljuspunkter i mörkret, liknar typ Karlavagnen om någon av lamporna i den skulle råkat gå. Jag spanar efter trossarna till det där stjärnseglet som spänts upp över taken men ser dem ingenstans. Kanske beror det på natten.

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.