Det var ett konferensliknande bord med en tunn skiva och opersonliga metallben, men här fanns inga opersonliga samtal. Det saknades dokument, pennor och datorer. Det personerna runt bordet pratade om fanns i deras huvuden eller i väggarna. I träden. I galenskapen? Utanför det här rummet var de ”galna”, men här var de galna tillsammans. ”Som en lustig familj”, sa en man till vänster om mig och skrattade. Det galna var det normala här. De kunde prata om rösterna som ingen annan hörde. Röster som ändå existerar. För dem.

”De kunde prata om rösterna som ingen annan hörde.”

Det är mer än tio år sedan nu, men mötet med en rösthörargrupp via RSMH:s nätverk Rösträtt, där jag välkomnades som en fluga har fastnat i mig. Rösterna de hörde, eller hade hört, var så verkliga. Och de här människorna fick sällan sina röster hörda. Framför allt fick inte rösterna de hörde höras, de skulle medicineras och ignoreras bort. Här gjorde de tvärtemot vad vården hade sagt. De pratade om rädslan för rösterna men också rätten till rösterna. Att hantera och bemöta dem. De onda kunde bli goda. Och måste goda röster verkligen försvinna? En person berättade om kvittrande fåglar och lummiga träd som pratade snällt. Men en annan berättade om en röst som sagt att han skulle ta sitt liv. Han hade sprungit till sjukhuset och ropat på hjälp. En tredje sa att grannarnas röster hördes genom väggar fast det inte alls var lyhört. Och en fjärde hade som barn haft en ”Nils Karlsson Pyssling”, en osynlig kamrat.

Gruppen träffades en gång i veckan, eftersom förnekande av röster kunde göra att problemen växer. Som en person sa: ”Om spökena som bor under sängen kommer fram och presenterar sig så är de inte så läskiga längre”. Varför inte fråga vad rösten vill? Kanske kan den blotta ett problem, något att ta tag i som tar en vidare. En kvinna vid bordet hade fått höra att hon var ointressant och inte gjorde något värdefullt. Senare förstod hon varför rösterna sa så – hon skulle inte bara sitta och spilla bort sitt liv. En dag kom en ny röst: ”Nu har du hört nog!” dundrade den som ett åskmoln. Och den hade rätt, hon hade hört nog. Nu fanns bara positiva röster. När de blev en antydan till negativa frågade hon: ”Vad vill du?”

”Så gör inte jag”, påpekade en man vid bordet. ”När kritiska röster kommer brukar jag hoppa jämfota. Det är som att nåt skakar till i skallen och de försvinner.” Det fanns knep och strategier när man ville vara ifred. Och ville man prata med rösterna, men inte uppfattas som konstig bland folk ute på stan, kunde man låtsas prata i telefon. Känslan att få vara vanlig var viktig. Men att höra röster är vanligare än man kan tro. Det sägs vara 5-15 procent som gör det någon gång under sin livstid, utan att nödvändigtvis ha en psykiatrisk diagnos. Jag var fascinerad, av psyket och hjärnan. Och vem var jag att säga vad som var på riktigt eller inte? Det som är overkligt för någon kan vara verkligt för någon annan. Det som existerar i psyket existerar inte, eller?