På våra breddgrader
Nordanvinden prasslar sig ödsligt och aningen ovälkommet längs med fasaderna, hakar i någon stupränna, kvider till, slinker över ett sadeltak, rosslar, det låter som om någon drar en gammal oljerock i ett snöre genom ett snår av torkat, visset höstgräs.
Det sitter en mås på korvkioskens tak. En taxibil står med kupébelysningen på precis efter korsningen på andra sidan gatan, den dröjer sig kvar så ett tag, sedan rullar den sakta framåt några meter innan den plötsligt slår helt om och raskt blinkar höger och gasar bort Ringvägen. Almanackan ett veckouppslag kvar i kalendern att gneta förbi, sedan nytt år. Udda slutsiffra. Trehundrasextiofem friska att beträda och nedlägga. Oxveckor. Den vanliga traden. Vissa dagar erbjuder långt ifrån fullständigt dagsljus. Inte alla kan hacka i sig tillvaron på de här snålskodda breddgraderna. Men somliga kan. En sådan insikt gör någonting med en.
"Discobelysning och tre fingrar i stjärten"
Tom Waits är en av artisterna jag strömmat tämligen ymnigt under gångna året, enligt algoritmens resultat jag nyligen fick presenterat. Kom att tänka på några textrader i hans låt ”Time” från skivan Rain Dogs – det där om att minnet liknar ett tåg som blir allt smalare ju längre bort det far. Och att det du inte längre minns blir en påminnelse om det du inte kan glömma, det är därför tiden behöver lämna efter sig ett helgon i varje dröm.
Såg ett avsnitt ”Holy Fuck”. Det är sällan man blir särskilt överraskad över det persongalleri som rullas ut vid den här typen av dokumentärer. Det är någonting i blicken på personerna, en latent markör, som att reversen redan är signerad med osynligt bläck tvärs över hornhinnan– det går liksom för lätt, de befinner sig redan till knäna i det innan de egentligen knappt borde hunnit läsa introduktionsbroschyren. Hon som satt bredvid och skötte remoten sammanfattade det hela på sitt högst personliga vis; klippbild, speakertext – det var någonting om en NDA man tvingades skriva under, discobelysning och tre fingrar i stjärten – när en gestalt filmad bakifrån i kornig slowmotion vandrade dröjande mot ett vattenbryn, uppe på hans huvudet håret samlat i en stram tofs: ”En sökares frisyr”. Exakt så. En vegetarisk originalitet så ovanligt vanlig att den numera odlas och delas ut gratis i kassan på vartenda snabbköp upp och ner längs E4-an. Vi såg klart. Sjönk sedan ner i ännu ett avsnitt om styckmordet.
Varje helskägg kräver sin byråchef. Och hatt är och förblir ett svårt plagg. Man måste bära den med pondus och självklarhet – man måste äga det som Joe Strummer. Tveklöshet. Mod. Styra en trotsig blick utan ånger och skam från under brättet. Tonade därför ner. Anpassade kravnivån. Hoppades på lyckosam utkomst. Götgatan. Köpte keps. Kliver in med målbilden tveklöst Springsteen och omslaget till Born To Run. Tycker man gränsar hyfsat. Gör upp i kassan. Men när man stannar till i skyltfönstret på väg mot bussen för att inspektera köpet i mer skarp, urban miljö, befinner man sig i ingenmanslandet mellan Kalle Lind och Håkan Nesser.
Ridå. Omgruppering.
Januari en åkarpiska över ländryggen. Du är kusken. Det kommer att gå.
