”Jag är ingen tiggare”

De flesta brukar säga ”det är en bra tidning”. Jag gillar inte heller passerande som ger mig en eller fem kronor som om jag skulle stå där som en tiggare – visst har jag tagit emot större summor från folk som vill hjälpa mig att ta en resa eller kunna ta en öl i efter jobbet, som en banktjänsteman.

Jag skulle kunna sälja Situation Sthlm på heltid som vilken försäljare som helst, om jag visste att jag kunde leva på det. Men, tyvärr så går inte ens att sälja fem tidningar vissa dagar. En krona eller fem kronor från två passerande förbättrar varken min situation eller Situation Sthlm, som jobbar för att hjälpa hemlösa människor som har det svårt ekonomiskt på grund av sitt psyke eller missbruk, som också är betraktad som en sjukdom.

Det som hjälper mig är ofta inte pengar

Det som hjälper mig är ofta inte pengar, utan att se mig som en människa som drömmer om ett jobb och gärna för en tidning som kämpar för de svaga i samhälle.

Jag har börjat säga till mina bekanta att jag ska jobba, i stället för att jag ska sälja Situation Sthlm på gatorna. Visst säljer jag också min situation när jag skriver om mitt liv i tidningen, men det gör mig inte till tiggare, utan till en förtidspensionär som försöker komma tillbaka till arbetslivet genom Situation Sthlm. Om de passerande verkligen vill hjälpa får de ge mig ett leende, i stället för en eller fem kronor om de inte har råd att köpa tidningen för femtio kronor. Det skulle hjälpa mig att fortsätta med försäljningen. Dricksen är självklart välkommen och uppskattad som en servitör eller taxiförare välkomnar den.