Klar för sin roll

Bahar Pars inledde sin kärleksaffär med teatern under gymnasietiden i Kärrtorp i slutet av 90-talet. 23 år gammal kom hon in på Teaterhögskolan, som numera går under namnet Stockholms dramatiska högskola. I dag, 12 år senare, beskriver hon åren vid scenskolan som ”lärorika men ångestfyllda”. Som rasifierad stack hon ut.

– Det var en annan tid då, det fanns nästan ingen annan på skolan som såg ut som jag. Diskussionen om genus och klass hade inte tagit fart på institutionerna, teatern stod fortfarande inför ett generationsskifte. Jag fick bland annat gå till en talpedagog för att jag skulle lära mig att prata ”rent”. Jag minns att lärarna höll fast mina armar för att de tyckte att jag använde kroppen för mycket i mitt skådespeleri. De ville att jag skulle bli en annans slags skådespelare, en vit.

Vidare berättar Bahar Pars att hon gick med på saker som hon i dag aldrig skulle acceptera. Hon ville tillfredsställa etablissemanget, passa in.

– Ärligt talat så trodde jag att de inte tog in… ”svartskallar”, att jag borde vara tacksam. Men i årskurs tre blev allt lite bättre. Det kom in fler som rasifierade, fler som tog fajten och sa ifrån. Det fick mig att hitta min egen kaxighet. Kampen för att sätta mitt eget värde och behålla ryggen rak har pågått varje dag sen dess. Det händer fortfarande att jag får samtal från rollsättare som säger: ”vi letar efter en invandrarkvinna”… Nu säger jag nej direkt.

När hon blev tillfrågad att provfilma för rollen som Parvaneh i filmatiseringen av Fredrik Backmans storsäljande roman En man som heter Ove, var hon skeptisk till en början.

– De ringde och sa att de letade efter en iransk tjej. Jag sa ”lägg av – inte nu igen”. Men castaren insisterade: ”Det är faktiskt en bra roll, Bahar”. Så jag läste boken och tyckte att den var riktigt rolig. Jag blev förvånad över att Fredrik Backman lyckades beskriva inte bara Ove, men också Parvaneh så bra.

I En man som heter Ove ställs 59-årige Oves värld på ända när den höggravida 80-talisten Parvaneh flyttar in i radhuset mittemot med sin man och två småbarn.

– De kommer från olika världar men utvecklar en fin vänskap. De är jävligt kaxiga båda två. Ove är den knäppa, ensamma gubben. En riktig rättshaverist. Parvaneh har samma känsla för rättvisa och säger ifrån när Ove går för långt, hon möter honom på riktigt. Jag hoppas att filmen ska få fler ”Ovar” att möta fler ”Parvaneh”.

Sedan Bahar Pars gick ut scenskolan för åtta år sedan har hon arbetat ihop en diger meritlista. Mötet med regissören Farnaz Arbabi under scenskolan har lett till flera hyllade samarbeten på teaterscenen.

Under Farnaz Arbabis regi har Bahar Pars bland annat spelat huvudrollen i bearbetningar av Tjechovs Måsen på Backa teater 2008 samt i Henrik Ibsens Hedda Gabler på Uppsala stadsteater 2013. Hon har också medverkat i dramatiseringen av Jonas Hassen Khemiris text Jag ringer mina bröder på Kulturhuset Stadsteatern 2013.

Till hösten väntar rollen som Bertha i August Strindbergs Marodörer på Dramaten.

– Det ska bli kul att spela en klassiker på en institution. Samtidigt kommer minnena från scenskolan och mötena med etablissemanget tillbaka. Jag har sett många pjäser på Dramaten men samtidigt alltid tänkt; ”här kommer man ju aldrig in”.

Hon ler. Klassaspekten går som en röd tråd genom många av Bahar Pars resonemang.

I den hyllade sceniska monologen På alla fyra, vilken spelades på Kulturhuset Stadsteaterns fria scen i höstas, fick hon utlopp för delar av sin politiska frustration.

Det är ett scenkonstverk om rasism, klass och individualism som rör sig från Stockholms innerstad och vidare till förorten.  Monologen, skriven av dramatikern Dimen Abdulla, synar en stad och ett politiskt system, där klyftorna blivit allt större. Den har antagits till den prestigefyllda Scenkonstbiennalen i Malmö.

Förhoppningen är också att På alla fyra ska spelas i Stockholm igen under hösten.

– Den ringar in erfarenheten av att vara rasifierad och kvinna, vilket ibland kan kännas som en dubbelbestraffning i det här samhället. För mig anspelar titeln på att det bara är du själv som ger dig ditt eget värde. Ingen kommer att göra det åt dig.