4TH OF JULY, A. P.

Damen på turistbyrån tittade lite frågande på mig. Bevisligen urskilde hon min utländska accent, noterade att jag var en stretande man i övre tonåren med lite för otymplig packning sett till kroppsbyggnaden, och tyckte säkert att frågan rörande fyrverkerier var ett lite märkligt val av ingångsfras.
Stället hyrde ut rum. Sålde beachpass. Hade ett skrangligt ställ broschyrer till höger precis innanför dörren. Och man kunde boka solstolar och parasoll där och på disken stod en kruka vari man kunde skänka ett frivilligt bidrag till renoveringen av badvaktstornen.
Hon reste sig från stolen, tog ett steg mot disken, lutade armbågarna mot den och tog av sina läsglasögon och la dem på skrivbordsunderlägget. Jag lutade gitarrfodralet mot ryggsäcken.
Just valet att resa med ryggsäck hade sin härkomst i ett fotografi av Jack Kerouac jag sett i en bok om Allen Ginsberg som jag lånat av en tjej i klassen över mig. På bilden stod han utmed landsvägen någonstans i USA och nonchalant mellan fötterna hade han slängt en ryggsäck och jag tyckte att det såg globetrotter och beatnik och frihet ut.
Så jag lånade en ryggsäck av en vän. Dock en ryggsäck med bamburam i militärgrön smärting som mera var av modellen norsk fjällturist på sextiotalet än amerikansk beatnik på drift. Men man kan bara spela de kort man får ur given.
Damen bakom disken på turistbyrån tog upp sina glasögon igen och satte på sig dem och bläddrade i några papper. Och frågade var jag hört talas om detta med fyrverkerier och när det i så fall var tänkt att ske.
– Låten … ”Sandy” … Springsteenlåten … ”The fireworks are hailing over …”
Hon tittade upp igen. Log skevt, lite avmätt och sorgkantat, och buntade papperen hon just bläddrat runt bland lite ofokuserat genom att mjukt knacka dem mot disken.
Sedan skakade hon försiktigt på huvudet.
– Det är längesen det gjordes nåt sånt i den här stan …

Efter raskravaller i slutet av sextiotalet och oljekrisen i början av sjuttiotalet hade det gått ganska stadigt utför med staden Asbury Park. En gång var den en liten pärla utmed Atlantkusten, lokaliserad bara någon timma söder om New York – New Jersey Turnpike efter tunneln och sedan Garden State Parkway och av exit 102.
I sin storhets dagar var detta en låglänt nöjesmetropol med klockspelsljudande karuseller, hotell, restauranger, barer, ett kasino i den södra änden av strandpromenaden och en konsertlokal i den norra, en spådam, en lång sandstrand, osedlighet, spel, dobbel och på andra sidan järnvägsspåren de farliga rytmerna av rå, smittsam och snuskigt ångande svart musik.
Men nu var nu.
Almanackan på väggen snett till höger om damen bakom disken på turistbyrån visade 24 juni 1983. Nu rådde Reaganomics och axelvaddar, Irene Caras ”Flashdance … What a Feeling” låg högst uppe på Billboardlistan, många barer och nöjesställen i stan ruvade hålögda och tomma likt urdruckna buteljer utmed gatorna och det sorglösa liv Bruce Springsteen skrivit om i låten ”4th of July, Asbury Park (Sandy)” var sedan länge desarmerat och bordlagt.
Jag tog en broschyr från övre raden i stället. Information i övergräddad fyrfärg om en stundande barbershopfestival. Jag satte tillbaka den igen.
– Så man kan inte stå här på strandpromenaden och se fyrverkerier den 4 juli?
Hon suckade, ursäktade sig, öppnade en dörr in till ett rum vid sidan av disken.
Jag såg inte in i rummet eller personen från där jag stod, men begrep att hon talade med någon. Dörren stängdes igen.
– Möjligen att de kommer att ha fyrverkerier i Ocean Grove.
Hon pekade mot ytterdörren med läsglasögonen hopfällda i högerhanden.
– Det ligger där, på andra sidan den lilla kanalen där. De ska kanske ha fyrverkerier då …
– Ser man dem från strandpromenaden här?
– Ja, det bör man göra.

Jag hyrde ett rum av henne. Och köpte ett inplastat beachpass att fästa på badbyxorna för sex dollar, det gällde hela sommaren. Jag tog ryggsäcken i ena handen och gitarrfodralet i den andra och backade ut genom att sakta skjuta upp dörren med ryggen, klev ut och tittade på lappen med instruktionerna för hur jag skulle ta mig till hyresrummet.
Solen svetsade sig ner i asfalten och det doftade hav och sand och stekos och den där dröjande, lite sötaktiga förnimmelsen av nyligen passerade bilar.
Jag släpade min packning över till andra sidan där det var skugga. En karusell rasslade till någonstans längre ner på gatan. Skratt. Toner av ett dragspel. Lojt klockspel inifrån en spelarkad.
Och långt bort i norr ljudet av ett utryckningsfordon.
Jag stoppade lappen i fickan. Plockade upp packningen.
Det verkade enkelt att hitta dit jag var på väg.