Skyddad av maorikrigaren

– Han var dryga två meter lång och över 130 kilo muskler. Tatuerad över hela kroppen och hade krigsmålning i ansiktet. Morsan höll på att svimma, trodde att det var fan själv, säger Jocke Säbom och skrattar högt.

Han själv började drömma om att också bli maorikrigare en dag. Han vill minnas att mannen från Nya Zeeland kallades för Jack och att han och pappan hade träffats på en pub i Kanada och sedan jobbat på samma båt.

– Farsan var kock och Jack var också en matglad kille, så han hade lärt honom massa kryddningar, vilket gjorde farsan jättepopulär på båten.

De blev vänner, Jack följde med till Sverige och bodde hos dem i tre månader.

– Han försökte lära mig deras dans. Jag kommer ihåg att vi slog ut med armarna, den där galna blicken och att vi skrek med tungan ute. Man fick skrika, det gillade jag. Men våra grannar förstod inte varför vi skrek. Då sa farsan åt dem att komma ner när vi dansar. När de kom ner satt Jack vid köksbordet med bar överkropp i sin fulla kroppsmålning. De blev förskräckta och ”hjälp, han pratar utrikiska!”. Han var ju riktigt exotisk här på 60-talet.

”Man fick skrika, det gillade jag”

Jocke Säbom som redan var imponerad av sin pappas ”bus-gaddningar”, tyckte det var fascinerande med Jacks tatueringar. Han hängde efter honom överallt, men det handlade mest om att han fyllde en plats som hans pappa inte riktigt gjorde.

Pappan brukade vara bortrest flera månader i taget. Under tiden var Jocke Säbom själv med sin mamma.

– Vi hade aldrig problem med ekonomin, men det var inte så lustigt hemma. Morsan var mycket speciell, hon var i otakt med sig själv.

När pappan kom hem från sina resor var han ofta upptagen.

– På sin höjd kanske jag fick följa med när han skulle iväg och göra något. Han var sällan hemma. Jag tror att det är därför Jack satte ett sådant avtryck, för under de tre månaderna var det alltid han och jag. Han var min på något sätt, tyckte jag. Ibland kom morfar och hämtade oss och då var det vi tre. Jag fick gå i mitten och hålla dem båda i hand. Just där och då kändes det som att hela världen kunde gå under utan att det skulle hända mig ett skit.

När det var dags för maorikrigaren att åka tillbaka blev Jocke Säbom förtvivlad.

– Jag tyckte att han tillhörde familjen. Jag var skitsur på farsan och skrek: säg till honom att komma tillbaka!

De fick en stående inbjudan att hälsa på honom på Nya Zeeland. Det blev aldrig någon resa, men Jocke Säbom glömde honom inte.

– När jag började skolan drömde jag om att mannen med det målade ansiktet skulle komma och skydda mig. Att han skulle komma till skolan och alla skulle bli skitskrämda.

Jocke Säbom blev mobbad och fick mycket stryk. Samtidigt var hans mamma ”i sin värld” och pappan var borta. Men när pappan kom hem igen och klasskompisarna hade ”pryglat på honom ganska duktigt”, då tog pappan tag i det på sitt sätt.

– Han sa ”nu jävlar ska du lära dig att slåss”. Han lärde mig att boxas och sen sa han åt mig att inte ta något mer nu. Det gjorde jag inte heller, men grabbarna i skolan fick stryk. Min farsa var speciell och ibland saknar jag honom så jävla mycket, även om vi inte alltid drog jämt.