Blick vid Centralen

Egentligen var vi på väg någon helt annanstans, till någonting helt annat.
Men tunnelbanan rullade in på T-centralen och det regnade ymnigt och dit vi slutligen skulle låg några kvarter bort på Vasagatan i riktning Bantorget, så det verkade logiskt att ta gången bort till Centralen och vika höger vid Spottkoppen och nya rulltrappan upp och sedan ut i regnet igen någonstans kring Arlandapendeln.
Min yngsta dotter, går tvåan på gymnasiet och är nyligen fyllda ”snarton”, föreslog att vi – vi var lite tidiga – skulle strosa ett varv genom Centralstationen för att se om man märkte någonting av flyktingmottagandet, om det var möjligt att på så vis skapa sig en bild av hur det tedde sig i verkligheten.
Utan medial filtrering. Utan förtecken och sorl.
Det tog en stund innan vi såg några personer i västar från Röda Korset som stod i det där liksom mellanrummet mellan den stora ankomsthallen med butiker och kaféer och entréhallen med ytterdörrarna mot Centralplan. De stod runt några bord, bord fyllda med tänkbara behovsprodukter och förnödenheter – vi såg skor, flera hoprullade madrasser, strumpor, livsmedel, hygienartiklar, kläder, jackor, tröjor, handdukar. Plus kassar och påsar som stod instuvade under bordet som det inte gick att urskilja vad de innehöll.
Det hela upptog inte många kvadratmeter av golvytan i ankomsthallen.
Två poliser stod där också. Och personal från migrationsverket. Och ytterligare några poliser stod en bit längre bort precis innanför dörrarna, samtalande med en grupp unga män.
Vi stannade till ungefär vid räcket runt öppningen, tittade oss runt omkring och förutom just detta vi registrerat var det ingenting på Centralstationen som vittnade om att människor på flykt var på väg hit, att det just nu pågår någonting utanför, i världen och Europa, som inte går att likna vid annat än sådant vi med blickfälld skam då och då måste tvingas minnas ur arkiven.
Det var en ordinär onsdagskväll på Centralen, just efter rusning, och tavlan med avgående och ankommande hade samma förseningar som vanligt, löpsedlarna utanför Pressbyrån pratade på och kaffemaskinerna svalde sin suck.

MIN DOTTER VIDRÖRDE min arm, nickade bort mot rulltrapporna. En person i Röda Korset-väst enleverades just per rulltrappa upp mot gatunivån. Poliserna som stått vid bordet rörde sig till mötes bort mot rulltrapporna. Efter Röda Korset-personen i rulltrappan kom ett tjugotal nyanlända flyktingar.
Somliga bar lättare bagage, vissa ingenting, de flesta var unga människor, få över trettio som det verkade, men även några små barn och några äldre personer ingick i gruppen. De gick tysta på led, med kroppar burna på det sätt jag antar att man framför sig själv när man länge fruktat för sitt liv och fått klart för sig att man till sist – om det skulle bena sig ner till det – bara har sig själv och sitt kvar att försvara, förbi kafeterian till vänster i riktning mot bordet där mer Röda Korset-personal och poliser stod.

De gick tysta på led, med kroppar burna på det sätt jag antar att man framför sig själv när man länge fruktat för sitt liv

Gruppen stannade, blev stående. Några mindre grupper bildades, poliser och Röda Korset-personal rörde sig bland dem, talade, pekade, papper delades ut till vissa, allting skedde lågmält, lugnt. De flesta reguljära resenärer som skulle med tåget kunde utan att råka ta notis om det som just utspelads, promenera förbi.
Det vi bevittnade kändes både sorgligt och hoppfullt och på samma gång oerhört märkligt. Någonting utspelades inför våra ögon som vi kanske kommer att tala om och återvända till i diskussioner resten av våra liv. Det var någonting grundläggande viktigt som just skedde, någonting definierande och åtskiljande, någonting som för all framtid skulle berätta någonting om oss människor i den här staden på den här platsen vid exakt just det här tillfället – som att hur vi agerade och betedde oss nu berättade om vilka vi egentligen var.
Hur vi var.
Varför vi var.
Och mot vem och vilka vi valde att vara det.

VI GICK UT genom entréhallen, ut genom dörrarna till Centralplan. Utmed väggen bort mot taxibilarna satt eller stod människor i grupper och talade, väntade, eller bara lät sig finnas till en stund.
Personal från Röda Korset och poliser där också.
En ung pojke, säkert inte mer än tidiga tonår, tände en cigarett och gav till en äldre man som satt med ryggen mot fasaden intill honom, sedan tände han en till sig själv. Pojken tittade upp på mig, våra blickar möttes.
Jag hoppas att han såg det han just då behövde se i min blick, jag såg det jag behövde se i hans.