En vacker dag

Den där dagen på Lovön började precis som bokens första notering, han ser ett rådjur på en berghäll ungefär trettio meter från det vindskydd där han vaknar klockan 03.32.

– Jag har varit mycket ute på Lovön ända sen jag skulle skriva min första roman, Korparna (tilldelades Augustpriset 2011, red. anm.). Jag var ute jättemycket där under flera års tid då och gjorde efterforskningar, satt och lyssnade, gick och tittade, gjorde anteckningar.

Han gillar det vardagliga strövandet i naturen, att låta det som sker runt omkring honom hända. Det var ett dygns vardagligt strövande på Lovön han ville göra bok av.

– Jag har de här nitton timmarna att försöka möta, skildra och beskriva allt jag iakttar och kommer att tänka på, jag kan göra vad jag vill, associera fritt, bestämma i stunden vad jag vill rikta blicken på – sätta mig på en stubbe i en halvtimma och lyssna på en fågel, eller strosa vidare.

Han hade bestämt en runda på en dryg mil där han skulle möta olika naturtyper – strandliv vid Koviken, storskogen vid Norrby, odlingslandskapet runt kyrkan.

– Jag växte upp i ett liknande landskap, vid en kyrka, men när jag var ung hade jag inget intresse för natur. Det kanske är ett sätt för mig att återerövra min egen barndom lite grann, att jag dras till såna marker.

I boken beskrivs en händelse vid Norrmalmstorg för länge sedan – han står med några vänner vid busshållplatsen, bredvid dem ett sjukt träd, vet han som kommer från vischan vad det är för träd? Det vet han inte. Men nyper i smyg av ett blad och kollar i floran när han kommer hem. Det var en lind, visade det sig.

– Då bestämde jag mig för att sätta igång ett ganska omfattande fortbildningsprojekt för mig själv, att vara ute i naturen så mycket som möjligt och försöka lära mig vad saker och ting heter – blommor, träd, fåglar, namn och beteenden.

– Det är också ett sätt att bli närvarande, tänker jag. Jag var så frånvarande i mitt liv innan, hängde på krogen… men i och med att jag fick det här intresset och lärt mig mer och mer har jag blivit mer närvarande i mitt eget liv.

Mötena med människor i boken framstår lite aviga, obekväma.

– Det är en intressant iakttagelse… jag är väl ganska osocial. Med folk jag känner kan jag vara närvarande och öppen och intresserad och så. Men de här mötena i naturen… jag känner att jag vill vara där för mig själv. Att människorna stör. Att det blir så i boken är nog mer tillfälligheter, jag är så inne i mitt observerande och vill inte bli störd.

Han bar – förutom ryggsäck med mat och dryck och sovsäck – med sig en handkikare för snabb artbestämning och en tubkikare för mer långvariga iakttagelser.

Vad hade du med dig för skrivmaterial?

– Jag har en svart vaxduksbok i A5, den är mjuk så viker man den en gång går den ner i bakfickan. Och jag har alltid två kulspetspennor, en röd och en blå. Om jag vill ändra efteråt vill jag kunna se i vilken ordning jag antecknat. Det är blått i originalanteckningarna, sen gör jag tillägg eller korrigeringar i röt