En liten historia, var god dröj

Året var 1980. Jag hade precis börjat köra taxi den dagen och hade inte missat en enda adress. Men min telefonist sa till mig att jag borde åka hem och vila, ja det var något som hade gått snett i bilen. Jag mådde helt enkelt dåligt – en typisk överansträngning, tänker jag.

Jag kom hem på kvällen till min mor Ingeborg och pappa Carl Erik och gick in på mitt rum och lade mig att sova. Så föll det sig att jag bara var på rummet förutom måltiderna, och vilade på sängen.

En hel månad förflöt.

Till slut kom pappa och sa åt mig att fortsätta köra taxi eller skaffa ett annat arbete, ”så här kunde det inte fortgå”. Prata om att må sämre. Jag försvann samma kväll till S:t Görans psykakut för att be om hjälp, vilket jag fick. Det kändes bättre att vara på neutral mark, jag fick lugnande medicin och dagen efter träffade jag ansvarig överläkare.

Jag stannade kvar på sjukhuset i sex månader och mådde bättre. Jag hade fått en fin liten lägenhet (det kontraktet har jag som gällande).

Så nu hade jag alltså lägenhet. Jag fortsatte att köra taxi eftersom det var den bästa inkomsten någonsin. Nåväl, året var 1984. Jag körde och körde, jag bytte arbetsgivare, jag tvättade bilen själv eller så hade företaget egna tvättare. Jag blev nära vän med vår mekaniker och livet såg mer positivt och ljusare ut.

Att hitta alla adresser var jag absolut bäst på, ja till och med alla gatunummer. Min hjärna är alltså även idag större än genomsnittet (se Nobelpriset i medicin, May-Britt Moser). Jag var i taxibranschen i 19 år, men när åren ”rullade” på, så blev jag plötsligt sämre – så pass dålig att jag hamnade i sängen igen.

Och denna gång kunde jag inte ta mig upp igen.

En vecka gick och pappa anade oråd när jag inte hörde av mig. Så han kom hem med polisen, som fick bryta upp ytterdörren. Jag hade nästan dött av svält, prata om handlingsförlamning. Jag var alltså vid medvetande men kunde inte göra någonting. En klar depression, så med hjälp av mamma bar det iväg igen till psykakuten.

En vecka gick och pappa anade oråd när jag inte hörde av mig.

Där fick jag prata med en vacker överläkare igen och stannade ytterligare sex månader.

Medan jag var på sjukhuset fick jag för mig att livet inte var värt att leva, jag hade hört en patient som med ett hjärtskärande vrål sex våningar upp hoppade ut genom fönstret (men det gick naturligtvis inte eftersom fönstret var tillverkat av pansarglas).

Så på permission skar jag upp pulsådern i vänster arm fyra gånger. Blodet sprutade över hela köket, ”så misslyckat”. Så jag försökte hänga mig i takkroken i stora rummet också.

Den här gången kom jag till Beckomberga sjukhus, en oas vackert belägen i Spånga med Sveriges vackraste trädgård, simhall, utmärkt mat och en liten pizzeria på gångavstånd när man ville pröva sina egna vingar. TV, ping-pongbord, enkelrum till att börja med, duschar och framförallt en väl fungerande personal.

Jag fick bekänna färg på min sexualitet igen inför en manlig läkare, blev inkallad till en kurator som sade att jag inte behövde tänka på studielånet. Det kunde vänta. Vilken lättnad.

Jag träffade Anette på bolaget, en dansrestaurang på Tegnergatan och vi gick hem till henne. Vi åkte till Paris, till hennes syster vid Place de Terté.

Anette besökte mig på sjukhuset och vi gick ut i skogen och hade picknic. Jag badade i poolen och tog en rök av mina cigaretter.

Jag blev under vistelsen uppringd av taxiägaren Peterson, med ett stall av ett fåtal bilar. Och jag började köra taxi igen.