Ala Riani

Natten Ala Riani föddes föll bomber över Mahabad. Mamma Merze låg i ett mörkt sjukhusrum. Det fanns ingen elektricitet och inte heller några läkare eller sjuksköterskor – de hade flytt. I det övergivna sjukhuset hade Merze med sig svärmor och sin syster som var barnmorska.

– När jag ser nyblivna föräldrar gå med sina barnvagnar i Stockholm tänker jag på den framtidstro de har, att det finns en trygghet här, säger Ala Riani när hon satt sig vid ett fönsterbord i Teaterbaren med utsikt över citys gator, under en paus från att läsa sagor och spela teater i biblioteket ”Rum för barn”.

– Min mamma, som ung kurdisk kvinna, behövde istället försöka hålla sig och sitt barn vid liv. Hur uppfostrar man barn i en sån miljö? Hur håller man drömmar vid liv? Frågar man barnet: vad ska du bli när du blir stor? Det är ett helt folk som lever så.

Ala Rianis föräldrar var 22 och 24 år när hon föddes. Två unga konstnärliga människor, med talang för musik, teater och poesi, men som tvingades ägna livet i östra Kurdistan, i Iran, åt överlevnad, kamp för frigörelse och så småningom flykt och ett nytt liv i Sverige. Ala Riani berättar att hon precis innan intervjun läste en artikel, där goda förutsättningar för lycka punktades upp.

– Den första punkten var att ha haft en trygg barndom. Det hade inte mina föräldrar och inte deras föräldrar heller. Kurderna är ett djupt traumatiserat folk. De måste ha så många ärr på sina hjärtan och själar, säger hon och fortsätter:

–En av de andra punkterna i artikeln var att ha nära människor runtomkring sig – ett rikt socialt liv. Min mamma och pappa var unga när de behövde  fly. De berövades ett liv nära sina föräldrar och syskon. Och när nån går bort begravs personen utan att de fått ta avsked. Vad gör det med en människa?

I maj kommer Ala Rianis bok Krigets dotter ut. Hon ser den som ett kärleksbrev till sina föräldrar, men också en möjlighet att få berätta om kurdernas över 100 år långa motstånd och kamp för frigörelse. Det var egentligen inte tänkt som en bok. Först skrev hon för sin egen skull, sedan som en eventuell pjäs. Men manuset växte sig allt större. Hon la ifrån sig det i perioder, det var för plågsamt. Men till slut, i höstas, när den unga kurdiska kvinnan Jina Amini misshandlades till döds av sedlighetspolisen i Teheran och protester i Iran blossade upp, var det dags. Boken skulle ut. För allt hänger ihop. Historien om den lilla flickan Ala, vars första tidiga minnen var färggranna men som plötsligt tappade all färg. Hon som sedan ”kom undan” när miljoner människor blev kvar. De som lever en historia somt levts av flera generationer.