Ali Boulala

Förmiddag på Kulturhuset. Ali Boulala befinner sig tämligen bekvämt nedhälld i en röd soffa i personalrummet några trappsteg ner bakom en dörr innanför informationsdisken på gatuplanet. Ibland sträcker han ut sina smala ben under det låga bordet och växlar lite position på dem, ibland låter han det högra benet vila korsat ovanpå det vänstra.

Sedan 2014 är Kulturhuset hans arbetsplats. Vilket det blev av en slump. Det året anordnade de en utställning om svensk skejtboardhistoria från 1970-talet och fram till nutid. I något ärende ringde de från utställningen till skejtparken på Fryshuset.

– Jag råkade vara där precis då, för de höll på med en annan dokumentär om mig, en ren skejtdokumentär gjord av en kille från USA. Jag känner en på Fryshuset som hade en del material från när jag var liten som jag skulle hämta, precis då ringde de. Då frågade de om jag ville jobba med skejtutställningen i tio dar. Sen dess har jag varit kvar.

De ringer in honom om någon är sjuk eller vabbar eller det behövs extra personal

– Jag är guide eller värd eller vad det heter – kollar att folk har biljetter och berättar om utställningen. Nu kommer en utställning med en finsk fotograf, då är det perfekt att jag talar finska.

Finskan har han från sin mamma Raija. Han talar också engelska, tar sig fram på franska helt ok och han bodde så pass länge i Barcelona och skejtade under sin tid som professionell, att han lärde sig både spanska och katalanska hyfsat.

– Nu på sistone, på grund av corona och folk har barn… Vet inte riktigt hur mycket jobb det blir, men ganska ofta.

Han har precis sagt det när en person kommer in i personalrummet, får syn på Ali Boulala i soffan, pekar på honom och frågar: ”Perfekt. Där är du ju. Kan du jobba några timmar?”.  Ali Boulala pekar på bandspelaren på bordet, förklarar att han är upptagen. Kan han jobba efteråt? Han nickar.
”Bra, kom upp till mig sen så kollar vi på det”. Han rycker på axlarna och ler.

– Du ser, så där går det till när jag får jobb, det bara händer. Jag är gigekonomi.

Anledningen till att bandspelaren på bordet gör anspråk på hans tid är för att dokumentärfilmen The Scars of Ali Boulala nu går upp på Victoria på Götgatan och på 17 andra biografer i Sverige, efter att ha gjort sitt varv på internationella filmfestivaler.

– Den är ju som ett konstverk, så ser jag på den. Jag har bara sett den en gång, i Paris. Jag kände att jag inte vill sitta hemma och nöta och kolla på alla fel jag hittar… jag blev imponerad, den är väldigt snyggt ihopsatt. Det känns som att man kan se den flera gånger.

The Scars of Ali Boulala har visats på filmfestivaler i Berlin och Polen och Ryssland, de har presenterat filmen i Bergen och i Bryssel och Sevilla och ska till Köpenhamn senare. Tyvärr kunde de inte åka till världspremiären på Tribeca filmfestival i New York. Både Ali Boulala och regissör Max Eriksson var inbjudna att presentera filmen där, men då Ali Boulala deporterades från USA i sena tonåren kan han inte återvända dit.

– Jag blev tagen av polisen för att jag gick mot röd gubbe, och hade en öl i handen och var minderårig. Så det var flera olika brott. Jag häktades, men sen släppte de mig för vi skulle åka från USA och när vi sen åkte deporterade de mig, tror de kryssade mitt pass eller nåt. Det ligger nog för alltid kvar i nåt system.