Nu pekar min son: där! Polisbilen åker med snabb fart. Och sedan en till. Och en till. De tycks aldrig sluta komma. Det blinkar och låter överallt. Jävlar, något stort har hänt. Vi går ut på balkongen samtidigt som en ambulanshelikopter tornar upp sig strax ovanför vårt hustak, min son håller för öronen. Den landar nedanför oss, vid kommunens utomhusbassänger. Samtidigt åker polisbilar åt olika håll, stannar till ibland, slår sedan på blåljuset och drar i väg, som om de agerar på plötsliga tips och signaler. Två polishelikoptrar hovrar över området. Adrenalinet pumpar – det är spännande. Jag har inte riktigt hunnit ta in nästa tanke: om något stort har hänt så har något hemskt hänt.

”Kunnat hålla gängvåld och skjutningar på mentalt avstånd.”

Jag får ett sms: ”Någon har blivit skjuten i Västertorp” och jag öppnar nyhetssajterna. Snart dyker ”Bandyvägen” upp i en lokal Messengertråd. Jag inser att jag och min son cyklade förbi där tio-femton minuter innan larmet kom till 112. Men vi bor väl i ett område där sånt här inte sker?! Jag har kunnat hålla gängvåld och skjutningar på mentalt avstånd. Det har varit andra människors tragedier. Och visst är det fruktansvärda tragedier, men jag själv har inte varit drabbad, jag har inte känt mig otrygg. När vissa har pratat om Stockholm som en plats de inte vill åka till har jag varit närmast oförstående inför rädslan. Men en plats kan upplevas läskigare på avstånd än när man är där. Stockholm är stort och risken att drabbas är så otroligt minimal, även när man cyklar förbi strax innan. Men för en kille i en utsatt förort är risken en annan.

Nu ringer jag polisen. För jag inser att jag sett något som kan vara intressant. Senare följer vittnesförhör och jag får återvända till platsen för att kanske minnas bättre. Hur tillförlitligt är minnet när man bara svischat förbi, ovetandes om vad som senare skulle ske? Det där som brukar hända på avstånd kommer nu nära, blir mer verkligt. Visst borde människor kännas verkliga ändå, även när de dör på andra gator än våra. Eller i en annan del av världen än i vår egen. Men hjärtat känner starkare på nära håll. Hjärnan reagerar snabbare. När jag såg ambulanshelikoptern lyfta, levde den 17-åriga killen då? Hur lång tid tog det innan föräldrarna fick sitt livs värsta besked? Fanns det syskon som förlorade en bror?

Rädslan vill ha enkla lösningar på komplexa problem, se snabba resultat. Jag såg att polisen reagerar blixtsnabbt när skott har avlossats, att gängvåld prioriteras då – insatsen var massiv. Finns det insatser långt innan brott har begåtts, andra sorters insatser, minst lika massiva? Väldigt mycket tidigare. Den som sköt hade kanske haft en annan framtid. Den 17-årig killen som sköts hade kunnat ha en framtid. Detta är allas tragedi