På en middagstillställning nyligen förfasades personerna mittemot mig över den dåliga kollektivtrafiken. Förseningar och rulltrappor ur funktion och fan och hans moster vet hur det är när bussen är inställd. Då påpekade min norrländska bordsherre att när han är på jobb i huvudstaden brukar han slås av hur lätt det är att ta sig fram. ”Då har du aldrig blivit strandad med bussen på väg in till stan”, påpekar kvinnan mittemot. ”Hur många gånger om året händer det dig?” frågar han. ”Det händer ett par gånger i alla fall!” Han undrar: ”Vad är det för hemskt som händer dig då?”

Vi klagar på att folk pratar för högt, att avokadon var för hård eller för mjuk, hundbajs på gatan, dialekter hos radio- och tv-folk, att någon drar över på tvättiden, att man fick vänta på akuten ett par timmar trots stukad lilltå. Klagar på välfärden och klagar på hög skatt. Vad vi klagar på berättar mycket om våra problem. Om det du klagar på är att rödljusstolpen står lite i vägen för cykelöverfarten, då är problemen inte så stora. Klagomålens natur visar på ett samhälles tillstånd.

I Hammarby sjöstads Facebookgrupp undrar någon varför just Korphoppsgatan fått utjämnade trottoarkanter? Hon får svar: ”För att cyklisterna skall få en bättre genomfart till bron”. En tredje skriver: ”Detta fjäskande för cyklister”. En fjärde ogillar att det börjat ”kladdas till i Sjöstan” och påpekar att nivåskillnaderna mellan gata och trottoar har ett syfte – dämpa bilarnas hastighet. Och menar att denna nu handlingskraftiga okunnighet på Korphoppsgatan är förödande. I lokaltidningen i Liljeholmen skriver en insändarskribent att åtta av tio gångtrafikanter lever ”i villfarelsen att de ska hålla till höger.” Och att det är ett farligt beteende för flera trafikantgrupper. En annan insändarskribent påpekar att högertrafik gäller om en fotgängare möter en fotgängare, också i butiker. Och att det där finns en regel att passage ut har företräde framför infart. ”Alltför många försöker stånga sig in i butiker, när andra är på väg ut.”

Den som klagar för mycket på för litet har det för bra. Men kan förstås ändå må dåligt. I en studie bad forskarna deltagarna skriva om en störande situation på arbetsplatsen och hur allvarlig de upplevde den. Resten av dagen fick de analysera sitt humör och räkna hur ofta de klagade på saker. Studien fann att de som uttryckt mest klagomål vid skrivuppgiften var mindre nöjda med tillvaron under dagen – och även nästa morgon. Det är klart att klagomål behövs för förändring – även ett bra samhälle kan bli bättre. Och vi kan bli bättre, på att stanna upp och fundera på vad vi lägger vår klagande energi på och försöka se det positiva, som att vi har en sjukvård som hjälper oss med lilltån och att kollektivtrafiken nästan alltid tar oss dit vi ska, i tid. Därför vill jag se detta, mitt klagomål, åtgärdat snarast.