Autonomiker

Det står en bunke getben på köksbordet. Det ätbara av geten hanterades och åts delar av dagen innan, nu ska benen skrapas rena, det ska kokas fond
på dem till en gryta på det sista av den som ska frysas in, sedan ska benen malas ner och läggas i bokashin.

– Jag jobbar på att det ska bli ett eget ekosystem här.

Från allfartsvägen ser man hans hus mellan träden på andra sidan ängen. Och det börjar mer och mer likna ett eget ekosystem. Tidigare hade Stefan Sundström solfångare på taket som värmde upp vattnet. Nu är det solceller som direkt omvandlar till el, både på hustaket och på växthustaket och på en skärm vänd mot söder. Hans fru Karin Rehnberg flikar in att de betalar inga elräkningar förrän i november, så länge är de självförsörjande på el.

– Det är kul med det där… och alla grannar som tyckt en massa saker genom åren. Men nu kommer de krypande: ”Hur många watt får du ut av det där, vad tjänar du på det?”.

Stefan Sundström är ”lite uppallad på piller” då en lindring influensasläng sitter i. Vi sätter oss på verandan – vindruvorna i krukan odlar han själv, precis som snuset i dosan han just öppnade och tog en nypa av. Tobaksbladen får han av en polare.

– Men jag har godare druvor i växthuset, det här är b-druvorna.

Kommande plattan Domedagspredikan spelades in på Kapsylen på Tjärhovsgatan på Södermalm under fyra dagar i vintras.

– Mina barnbarn har gått på det dagiset. Och mina bandkompisars barn på nittiotalet gick där. Jag är jävligt knuten till det huset, jag och Karin träffades på Kafé 44. Det är en så osannolik plats för att vara Stockholm, man tror man är i Berlin eller Christiania. Och ibland sitter Bengtsson ute på gården, en gammal råddare som alltid hållit på på Kafé 44 också.

Stefan Sundström styrde det hela själv, inga deadlines, inga skivbolag inblandade förrän plattan var klar. Musikerna – Nikke Ström bas, Martin Emtenäs trummor, Ola Nyström gitarr och Martin Hederos klaviatur – avtalade han med själv och hans management garanterade deras ersättning efter inspelningen. De repeterade i 3-4 dagar, så det mesta arrangerandet skedde ”ganska mycket på volley”.

– Jag tycker jag fått ordning på det jag gör professionellt, vad gäller tajming och hur jag gör det. Jag tänker efter. Och de jag lirar med, de får lira hur fan de vill. Jag visar låten, vers och refräng, kanske pekar ut var ett solo ska va, sen säger jag inte så mycket mer.

En betydande skillnad från tidigare Stefan Sundström-plattor är att han sjunger annorlunda, fraserar mjukare, lutar texten tryggt mot musiken och fraserar inte olikt en jazzsaxofonist.

– Farsta-Steffes bredkäft har börjat smalna av.

Stefan Sundström skrattar åt sitt eget konstaterande. Byter snus.

– Det är det här med närvaro, det börjar bli allt viktigare. Det gäller musiken och allting. Inte tänka framåt. Det är en livsinställning också, att man inte tar så många initiativ själv utan hänger på det som sker.

– Det är ju den här tyska traditionen med musik – ein zwei, drei, vier, man tänker matematiskt om musiken. Men slutar man räkna kan det funka.

Temat i texterna på plattan – titeln till trots – är inte så omedelbart knutet till hotet mot mänskligheten.

– Men det finns ju där hela tiden – allt fast förflyktigas, alla värden försvinner. Sen är det ju om att bli gammal och så också.

Låten ”Bakvänd kikare” är från början ”en konstig fantasi från Trondheim”.

– Det är ju det här med en bakvänd kikare, allt kommer långt bort. Det är en smärtsam upplevelse när man blir äldre, det blir tydligt som när man får barnbarn att man är jävligt långt bort – man är inte bra på att leka längre, vara närvarande.