Bakom lås och barn

När John Dahl var fyra år dömdes hans pappa till livstids fängelse för smuggling. Men det var ingen som berättade det för John. I stället fick han att höra att hans pappa rest iväg för att arbeta.

– Självklart var det för att skydda mig, man visste inget annat, men jag kände mig sviken och undrade varför han hade valt jobbet framför oss i familjen och inte kom tillbaka. Nu lever vi i en annan tid och det finns hjälp att få, men mina föräldrar hade ingen att rådfråga.

I dag är John Dahl 35 år och arbetar som byggnadsingenjör på Sweco Architects. Tillsammans med sin arkitektkollega Ellen Bodström och föreningen BUFFF – (Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse) – har han varit med och skapat utställningen ”Andra sidan murarna” som visas på Polismuseet i Stockholm.

Under en serie workshops tillsammans med en barn- och ungdomsgrupp från BUFFF formades utställningen, där fakta om kriminalvården och fängelsemiljöerna blandas med barnens egna känslor. I en av de många situationer som återges berättar en tjej som i dag är vuxen att hon hatade helgerna när hon besökte fängelset. Anledningen var väktaren med hund som hon tvingades möta innan hon fick träffa sin pappa.

– Det är så klart en skrämmande situation och jag kan minnas ljud av nycklar och dörrar som stängs, men inte att jag var rädd. Jag visste inte att det var ett fängelse och förstod inte varför jag skulle gå igenom alla ståldörrar. Däremot hade jag väldigt många frågor samtidigt som jag bar på en stor besvikelse. Jag tyckte synd om mig själv och hade en känsla av det var nåt som inte stämde. Första gången jag besökte min pappa så spottade, slogs och sparkade jag. Jag visste ju inte att han inte hade valt den situationen, säger John Dahl.

Polletten trillade ner någon gång i tioårsåldern när han tittade på Nyheterna på TV och kände igen miljön. Då förstod han att hans pappa satt i fängelse.

– Märkligt nog så kändes det bra på nåt konstigt sätt, det blev en väldig lättnad. Jag hade känt att det fanns en hemlighet i familjen, men kunde inte sätta fingret på vad det var. Det var skönt att få vetskapen, men jag berättade inte för nån att jag visste.

Cirka 30 000 barn i Sverige har en förälder i fängelse eller inom frivården (villkorligt frigivna, skyddstillsyn, samhällstjänst, fotboja) och BUFFF är en ideell organisation där barnen kan få hjälp och stöd. Flera av dem som jobbar hos BUFFF har själva haft en familjemedlem i fängelse.

– Med den här utställningen ville vi låta barnen berätta. Vi har lyssnat på dem för att göra nåt konkret av deras känslor, nåt som blir offentligt och syns utåt och inte bara stannar hos dem. Det ska märkas att vi tar frågan på allvar, säger Ellen Bodström.

”Det sociala arvet är starkt och vi tror att det är viktigt att så det där fröet och skapa förebilder i arbetslivet.”

Utställningen rekommenderas från sju år och är byggd av pappor på Asptuna-anstalten efter ritningar och idéer av barn från BUFFF tillsammans med arkitekter från Sweco. John Dahl och Ellen Bodström är båda anställda på Sweco som är ett av företagen som stöttar BUFFF.

– Vi ritar hus hela dagarna vilket är viktigt, men det här är en minst lika viktig del i ett fungerande samhälle. Vår initiala idé med utställningen var att öppna dörrarna till vår verksamhet och visa barnen en av alla möjliga vägar i deras framtida yrkesliv, säger Ellen Bodström.

John Dahl efterlyser fler företag som tar ansvar i sociala frågor.

– Det sociala arvet är starkt och vi tror att det är viktigt att så det där fröet och skapa förebilder i arbetslivet. Min personliga reflektion är att staten har det väldigt tungt och att det kommer att bli ännu tuffare i samhället om inte de privata aktörerna kommer in och hjälper till. Det går att inte att tro att det som förut finns ett socialt skyddsnät och att staten tar hand om det.

Genom en släkting fick John Dahl ett extrajobb på en arkitektbyrå i tonåren. Det kom att spela en avgörande roll för honom.

– Jag skulle åka med en arkitekt och hjälpa till att mäta ett vindsförråd. Jag var väldigt nervös eftersom jag hade en bild av arkitekter som väldigt högt uppsatta människor och trodde att vi skulle åka dit med en Mercedez eller Porsche, men det visade sig att vi skulle åka tunnelbana. ”En arkitekt som åker tunnelbana!” Det blev banbrytande i mitt tankesätt och förändrade hela min världsbild. Nånstans där blev yrket jordnära och inte länge nåt som var ouppnåeligt för mig. Det är lite av den känslan vi har velat skapa med utställningen.

Samtidigt som intervjun pågår i rummet bredvid kommer en skolklass med barn i mellanstadieåldern och passerar genom ”Andra sidan murarna”-området. Boxarna med titthål i form av nyckelhål lockar. En flicka sätter på sig ett par hörlurar och blir omgående uppslukad av en autentisk berättelse. Ellen Bodström ler stort när flera av flickans kamrater försöker få med sig henne därifrån. Det är nån tid som måste passas, men först när läraren kommer dit lyfter flickan av sig lurarna.

John Dahl menar att den stora skillnaden mellan honom och barnen som varit med och gjort utställningen är deras vana vid att prata om situationen.

– När jag träffade dem för första gången hade jag knappt pratat om det över huvud taget. Det var både fascinerande och inspirerande att de kunde vara så öppna medan jag har hållit mycket av det inom mig. Projektet har nästan fungerat som terapi för mig, det har fått mig att öppna mig mer.

John Dahl var tolv år när hans pappa kom ut efter åtta år i fängelset. Då fick inte John Dahls bästa kompis leka med honom för sina föräldrar. Flera år senare fick han veta anledningen – det gick rykten om att kriminella personer var ute efter Johns pappa och kunde söka upp honom i hemmet för att skjuta honom.

– Det var naturligtvis inte sant. Men det var först i övre tonåren som jag och pappa kunde hitta varandra. Jag var väl runt sexton år när vi var på semester i Thailand och hamnade i en konflikt där alla mina aggressioner kom ut. Jag visste inte att jag hade byggt upp så mycket inom mig, men det slutade med att jag stod och sparkade och slog precis som när jag besökte honom i fängelset i första gången. Pappa förstod, så han gjorde inget utan höll sig bara undan.

John Dahl beskriver det som att han var tvungen att få det ur sig. Någon ventil hade inte funnits tidigare.

– Det byggs upp mörka sidor i en utan att man vet om det. Jag skrek att han aldrig hade varit min pappa och sånt och efter det kunde vi på något sätt nollställa och börja bygga en riktig relation. Den blev väldigt stark efter några år och det är jag väldigt stolt över idag.

Pappan är inte längre i livet, men John tror att han hade uppskattat utställningen.

– Den görs ju inte för hans skull utan om ett problem i samhället. Jag behöver inte ta hänsyn till honom på samma sätt som om han levde men jag smutskastar honom inte. Jag beskriver vad jag känner och ingen kan ju ta ifrån mig min känsla. Jag frågade honom en gång hur han kunde göra det valet han gjorde, om pengarna verkligen var värda risken när han hade barn hemma. Men han verkade inte ha haft några funderingar på att han kunde åka fast. ”Det var vattentätt”, det var svaret jag fick, säger John Dahl och upprepar det: ”Det var vattentätt!”

Han skrattar högt. Det är ett förlösande skratt av försoning.

Ellen Bodström berättar om sin separationsångest från barnen som jobbat med utställningen.

– Det tråkigaste nu är att utställningen är uppe och att allt arbete med den är slut. Vi har hängt med de här barnen många dagar efter skoltid och det blir väldigt speciellt när det är så koncentrerat på den väldigt starka frågan om hur det känns att ha en förälder i fängelse. Men snart ska vi åka hit allihop en måndag när museet är stängt. Då kan vi gå runt i lugn och ro och titta på utställningen. Jag längtar redan.