Bakom scenerna

Den första gången vi träffas säger Veronica Maggio inte ett ord. Hon har talförbud. Hon håller upp tre fingrar – i tre dagar har hon varit tyst på grund av förkylningen som attackerat halsen. Sen håller hon upp handen, som för att säga ”vänta lite”, och skyndar iväg till sin väska, hämtar ett par solglasögon med runda bågar av strass. Hon gör frågande tummen upp och sen tummen ner, användas på plåtningen eller inte? Jag svarar med en tumme upp, som om hon också förlorat hörseln. Vi lämnar rummet som ligger i den över hundra år gamla tegelmuren och kliver ut på läktaren. Där breder Stadion ut sig – världens äldsta aktiva olympiska arena – i mitten det gröna gräset omringat av röda löpbanor.

Det måste kännas mäktigt att spela här?

Veronica Maggio nickar och pekar mot den andra sidan, det är där scenen ska stå den 13 augusti då hon ska göra sin största egna spelning någonsin.

Vad är det jobbigaste med att inte få prata?

Hon skriver ett meddelande på sin telefon: ”Att inte kunna ställa några frågor! OCH att inte kunna prata med Bosse. Han löper amok utan ett strängt ”nej” lite då och då tydligen…”

Hennes femåriga son Bosse, som lärt sig att läsa, får också meddelanden av sin mamma på telefonen. Det är viktigt att rösten får vila. Det är bara dagar kvar tills Veronica Maggios turné ska börja – sången måste fungera. Hon skriver att hon är orolig att spelningar kommer att behövas ställas in. Och så blir det, en spelning i Norge och en i Danmark. Det gör att hon är ovanligt nervös när det en och en halv vecka senare är dags för Bråvallafestivalen. Hon har inte kunnat sjunga när bandet har repat och hon har bara hunnit göra en spelning i Finland kvällen innan. Klockan är över åtta på kvällen, det är mindre än två timmar kvar tills hon ska upp på scenen.

– Jag är alltid nervös i början av en turné, men den här gången är det värre än vanligt, säger hon.

Bandet har stängt in sig i logen för att förbereda sig och ”torr-repa” utan instrument. De diskuterar hur många trumtakter det ska vara innan ”Maggan” ska göra entré och börja sjunga första orden ”Vem är jag…” i öppningslåten. Åtta trumtakter. De testar, ljudar istället för instrumenten. Veronica sjunger samtidigt som hon gör iordning honungsvatten.

– Jag är så rädd. Kan inte mina ben sluta skaka, säger hon och undrar i sista stund om hon har rätt kläder och tittar ner på den knallgröna tröjan, knähöga strumporna i samma färg och vita kjolen.

Hon fönar snabbt hårtopparna utåt, eyelinern förstärks och sen är det dags. Bakom sceningången ställer sig bandet i en ring och ger ifrån sig ett pepp-rop. Veronica säger igen att hon är livrädd, samtidigt börjar publiken ropa: Maggio! Maggio! Maggio!

Bandet går ut på scenen. Åtta trumtakter. Och sen kan ingen se att benen skakade nyss.