Basta firar tjugoårsjubileum

– Med tanke på hur svårt det var för grundaren Alec Carlberg att få kommuner att nappa på idén är det riktigt häftig att fira 20 år nu, säger ordförande Namu Nambiar när hon välkomnar till den stora gården i Nykvarn.

Idag har de ramavtal med över 90 kommuner och i Basta Nykvarn bor och jobbar 70 före detta missbrukare. Filosofin är rehabilitering genom arbete: med ökad självkänsla, egenmakt, personlig utveckling och mer yrkeskompetens.

– Arbetet är på riktig, med betalande kunder. När jag själv kom hit för 16 år sedan efter lång tid som heroinist upptäckte jag att jag faktiskt var behövd här, säger Namu Nambiar.

På den stora gården, omgiven av skog, ängar och vatten, finns stall och hundpensionat, snickeri och verkstad och ett flertal bostadshus. Här erbjuds produkter och tjänster inom bygg, parkskötsel, klottersanering och städ. Bland annat.

”Det enda jag saknar nu är en pianostämmare”

De flesta som kommer till Basta har flera yrkeserfarenheter sedan tidigare. När en enkätundersökning gjordes i arbetskooperativet, och alla skulle nämna sina tre främsta yrkeserfarenheter, resulterade det i en lista på 172 olika yrken.

– ”Det enda jag saknar nu är en pianostämmare” sa en man som fick se listan, berättar Namu Nambiar och skrattar. Och tittat man på statistiken kan man också se att det är vanligt att ha 20 års missbruk bakom sig. Då är det där din identitet finns, men från dag ett här på Basta har du en yrkesidentitet och kan svara på frågan som så ofta dyker upp när man träffar nya människor: vad jobbar du med?

För att komma till Basta ska man först vara avgiftad, vilket kan vara ett problem.

– Det är platsbrist på avgiftning. Det har alltid varit svårt, jag kommer ihåg för 16 år sedan när jag själv ville till avgiftning, då skulle man ringa varje morgon mellan sju och halv åtta för att behålla sin plats i kön. Det visade sig nästan vara omöjligt, säger Namu Nambiar. Så såg systemet ut då. Idag är det inte lika krångligt, men det är ändå ett nålsöga att ta sig igenom på grund av platsbristen. Ibland går det illa.

Hon berättar om en man som ringde dem varje vecka och sa att han ville till Basta, men att han stod i kö till avgiftningen. En dag var det istället hans socialsekreterare som ringde och sa att han inte stod i kön längre, han hade dött.

På grund av platsbristen på avgiftning och att personer bara får vara där några få dagar, har Basta tillsammans med tre andra organisationer: X-Cons, Rainbow och Primagruppen, startat ”avgiftning light” på Sätraviks korttidsboende.

– Vi kallar det för Nollpunkten, för att man är där för att bli nollad på drogen och hinner vila upp sig lite, säger Namu Nambiar och förklarar att det fungerar som en brygga mellan avgiftning och behandling eller rehabilitering.

Där kan det också erbjudas plats om någon på Basta får ett återfall, istället för att personen riskerar att ”hamna på gatan”.

– Då kan de sova där en natt och socialtjänsten hinner agera och förhoppningsvis hitta en lösning. Det kan också vara så att det är aktuellt att personen ska komma tillbaka till oss, men så länge man är drogpåverkad går inte det. Då finns det en möjlighet att vara på nollpunkten under den tid det tar ”att bli nollad”, säger Namu Nambiar.

Rehabiliteringstiden på arbetskooperativet är ett år – det är där smärtgränsen går för myndigheternas betalningsförmåga. Efter rehabiliteringsåret är det många som väljer att stanna kvar. En stor majoritet av dem som bor och arbetar här försörjs därför inte av det offentliga utan lever på eget arbete och det som företaget tjänar.

– Jag har velat vara kvar här för att det är så utvecklande, säger Namu Nambiar. Jag har också bra boende, min familj bor här, jag har vänner och ett arbete som är väldigt spännande. Under de här 16 åren har jag jobbat med så många olika saker. Jag tror inte att det finns andra arbetsplatser som hade kunnat ge mig sådana utvecklingsmöjligheter och det avancemanget: efter ett år var jag chef för stallet och för fem år sedan blev jag styrelseordförande.

Anna är en av dem som stannade kvar inom företaget i många år, men som sedan sökt sig vidare. Hon bor nu i stan och har en fast anställning på en arbetsplats hon trivs på. På grund av oro för hur kollegor skulle kunna reagera på hennes bakgrund vill hon inte ha med sitt namn och foto i tidningen.

Anna kom till Basta för 15 år sedan med en önskan om att lämna sitt amfetaminmissbruk och få tillbaka sina barn. Hon hade dåliga behandlingserfarenheter sedan tidigare och ville testa Bastas modell.

– Grejen med Basta är att man får ett riktigt jobb. Det är väldigt skönt i ett land där jobbet är ens identitet. Det handlar också mycket om att få en vanlig vardag och rutiner, säger hon.

Det fungerade för Anna och så gott som genast hade hon barnen hos sig varannan helg.

– Det har varit bra för mina barn. Och på somrarna ordnades det kollo och ridläger. Mina barn pratar idag om Basta som något som symboliserar barndom för dem.

En kortare version av texten är publicerad i Situation Sthlm #206.