Befriad

Det blev som Rebecka Åhlund förutspår på sidan 175 i nya boken ”Jag som var så rolig att dricka vin med” – hon blir stoppad i tullen på flygplatser när hon reser ensam, på grund av den massiva framtand av guld hon under tiden boken skrevs monterade in, som present till sig själv, för att fira sin nykterhet.

– Guldtanden gör att de inte kan placera in mig i det vanliga passagerarflödet, jag ser liksom misstänkt ut: ”Vad är du, är du designer eller..?”. Så jag blir ofta tagen åt sidan och utfrågad. Men reser jag med barnen går det bättre.

Men det var inte för att göra tullpersonal konfunderad hon bestämde sig för att sätta in den – hon har velat ha en framtand av guld sedan hon var elva år gammal och första gången såg Flavor Flav i Public Enemy. Guldtanden handlar om att förverkliga en dröm, att göra sig själv fri.

Varje morgon ser hon den i sitt leende i spegeln och påminns om varför hon bär den: för att hon är nykter nu och för att någonting i henne därmed är monumentalt förändrat.

– Det som hände är att min krycka försvann, det funkade ju länge att ha vinet som egen medicinering. Men det betyder ju inte att livet nu bara blir helt rosaskimrande skithärligt, men det betyder att jag kan hantera mitt liv, även när det inte är på topp. Det kunde jag inte förut. Jag var så rädd för att bli nykter, trodde det skulle bli jättetråkigt och var livrädd att släppa vinet, jag har ju använt det för alla möjliga tillstånd.

– Jag stod inte ut med ångest, var livrädd för ångest, jag var livrädd för att ha tråkigt, kunde inte vara med mig själv. Jag kunde inte sitta med mitt eget huvud och bara sitta. Det kan jag nu.

Boken Jag som var så rolig att dricka vin med bygger på Rebecka Åhlunds egna dagboksanteckningar från det första året som nykter alkoholist – i dag har hon varit det i två år och tre månader. När hon väl sedan satte sig vid datorn skrev hon boken ganska snabbt.

– Jag har skrivit den rakt igenom, sen har jag sprängt in tillbakablickar där jag har… jag har gått extremt mycket på intuition. Och jag tror jag kan göra det nu för att jag har den här klarheten i tanken. Och för att den är skriven med en ny trygghet i mig själv.

Dagen innan vi ses i fåtöljerna vid sidan av receptionen i foajén till Haymarket hotell släpptes boken, och toppade direkt listan på AdLibris.

– Det känns lite overkligt, en bok om nykterhet. Boken är ju ärlig. Allt jag gör är ju från hjärtat nu på nåt sätt. Jag håller på och lagar min själ lite halvoffentligt.

Tolfte steget i tolvstegsprogrammet handlar om att hjälpa andra alkoholister. Det är vad hon gör nu, med boken.

– Det låter svulstigt, men det är det jag gör. Så jag är mest glad för det. Och jag blir ju glad om den säljer bra, det betyder att folk läser den.

I oktober 2016 går Rebecka Åhlund på sitt första AA-möte – hon kallar tolvstegsprogrammet” Fight Club” i boken – i källaren under en kyrka i området där hon bor i östra London. Boken berättar både om tillfrisknandet från beroendet och om det ymniga dryckesliv som tog sina första klunkar i sena tonår och på slutet var en dygnet runt pågående ångestladdad och skamfylld verksamhet – lögner, gömda flaskor, blackouter och första upphällningen strax efter frukost. Och hur hon blir mer och mer känslomässigt och mentalt isolerad från barn, man, vänner och verklighet – till slut är det bara hon och vinglaset som utgör världen.

– Det var så mycket skam, jag var tvungen att smussla och gömma, logistiken kring det var enorm, jag fattar inte hur jag orkade hålla på så, bara rent logistiskt – det måste alltid finnas vin, jag måste göra mig av med flaskorna på ett miljövänligt sätt utan att min man ser det. En enorm stress och logistik. Jag bestämde mig nånstans under vägen att jag inte ska skämmas mer – jag har skämts för min farsas alkoholism, jag har skämts för min. Skuld har jag fortfarande – och det ska man nog känna ibland – men inte skam.

– Nåt som nykterheten och arbetet i tolvstegsprogrammet gett mig är en sorts ärlighets- Tourettes. Inte så att jag är otrevlig mot folk eller kommer med oönskade råd, men jag är helt ärlig.

Den ärligheten har även kommit att påverka hennes yrkesliv – hon är författare och frilansjournalist, sedan ett antal år baserad i London varifrån hon mest skriver litteraturrecensioner, krönikor och gör en del intervjuer.

– Skrivandet har vunnit på det, blivit bättre. Jag skriver ju bokrecensioner på ett helt annat sätt nu, jag kunde njuta av att vara sarkastisk i en slakt av en bok, men så skriver jag inte längre. En annan människa kommer ju att läsa det och då sprider jag en massa dåligheter och illvilja och det förtjänar ingen, inte ens om de skrivit en halvdålig bok. Jag försöker minimera mitt negativa utsläpp i världen.

– Jag vet inte om jag behövt hitta en ny identitet som skribent… men jag skriver bättre än nånsin.

En sak Rebecka Åhlund i dag ser på med en helt annan blick, är den rådande alkoholkulturen.

– Jag noterar hur mycket i samhället som är uppbyggt kring att människor ska tillåtas vara fulla eller bakfulla. Och det reagerar man inte på förrän man slutar, innan är det så invävt i allt man gör.

– Det är ju ganska många som inte är alkoholister som också börjar tänka på varför och hur de dricker och börjar prata om det. Min morsa, när hon träffade sina kompisar och umgicks på sjuttio- och åttiotalet, de drack ju kaffe. Nu är det att gå ut att ta ett glas vin.

När människor hör av sig till henne – hon gick ut i Amelia i en krönika vintern 2017 och för första gången berättade om sin alkoholism – är det främst en sak de vill diskutera: barn och alkohol.

– Det där att vara förälder och dricka, kanske framför allt morsa och vara alkoholist, det är en sån skam. Folk skäms så inåt djävulen. Jag har en massa vänner som inte är alkoholister, men som är fulla inför sina barn. Och det är otryggt för alla barn. Inga barn tycker om när vuxna är fulla.

Hur ser din tillvaro ut i dag?

– Jag fortsätter göra det jag lärt mig att jag mår bra av. Jag känner mig ganska trygg i min nykterhet. Den är inte lika ny och jag känner mig tryggare i den, samtidigt är den inte lika euforisk. Det går snabbt att vänja sig vid att inte må piss hela tiden.

– Jag behåller minnena av hur det var väldigt nära mig – det är boken en del av. För att komma ihåg vem jag är och för att inte halka tillbaka, tro att jag är frisk och börja dricka igen.

REBECKA ÅHLUND
ÅLDER: 42 år
FAMILJ: Man, två döttrar
BOR: Östra London
GÖR: Frilansjournalist, författare. Började lära sig att handtatuera men ”det var inte så jävla kul – det tar så enormt lång tid att handplocka tatueringar”.
AKTUELL: Med nyligen släppta boken Jag som var så rolig att dricka vin med.