Besvikelsen

Min sjukersättning tillät mig vila i sängen fram till klockan 10 på förmiddagen på ett tröskelboende. När jag gick ner för att ta min första kopp kaffe, hörde jag en röst som pratade till mig. Det var en iranier som undrade om jag kunde arabiska. Självklart kan jag det, svarade jag. Hans mål var att jag skulle hjälpa en arabisk talande som satt bredvid honom, med översättning till myndigheterna. Trots att min plan var att jag skulle sälja tidningen började jag direkt med översättningen mellan killen och Socialjouren, efter att jag hade bekantat mig med honom. Det var inget problem att tolka vartenda ord mellan de två parterna, för att som tur killen var från samma land som jag. Det blev många frågor och svar som skulle översättas, per telefon, vilket slutade med att jag följde med honom till banken för att han skulle skaffa kontoutdrag och kontoöversikt som socialförvaltningen krävt .På Enheten för hemlösa berättade han om sitt spelmissbruk som var den största orsaken till hans situation och inget annat. Med tanke på att killen varken dricker eller röker samt inte använder droger verkade det som han berättade sanningen. Med egna erfarenheter om spelmissbruk visste jag att just det hemska missbruket kunde vara det värsta som kan hända en människa. Mitt råd till honom var att berätta sanningen och undvika lögner som inte skulle leda någonstans.

Jag hade varken rätt eller lust att verifiera hans kontoöversikt, men jag var säker på att han inte skulle ljuga varken för mig eller för socialen, eftersom jag trodde att jag hade fått honom fatta att han skulle få hjälp, om han bara sa som det var . Min övertygelse var baserad på att spelmissbruk betraktades som en sjukdom, dessutom killen var beredd på att skriva fullmakt till socialtjänsten. Det i sig skulle leda till att hans A-kassa ersättning skulle gå direkt till socialen och på så sätt skulle hans boende på ett lågtröskelboende bli betalt. Besvikelsen bestod i att socialsekreterarna inte godkände mig som tolk, fast att jag pratade hans språk och svenska flytande. Vi satt och väntade, på en tolk som skulle översätta mellan dem, i mer än 40 minuter. Efter att de hade pratat en halvtimme, tog de en paus för att diskutera med varandra. Sedan fortsatte de en halvtimme till med tolken per telefon. Det hela avslutades med avslag och ingen hjälp för honom.

Socialsekreterarna var säkra på att de hade tagit rätt beslut.

Jag blev mycket besviken eftersom jag inte hade trott att socialtjänsten skulle låta honom sova på gatan. Särskilt med tanke på att det var staten som hade tagit hans pengar genom Casino Cosmopol, som utnyttjade hans spelmissbruk. Killen hade stängt av sig själv därifrån, ett år tidigare och sedan tog han återfall. Detta har ruinerat honom vilket i sin tur ledde till att han stängde av sig i den längsta perioden, som var tre år. Jag försökte förklara för dem att spelmissbruk är en sjukdom och att många spelmissbrukare hade tagit livet av sig om de hamnade i sån situation, till och med tidigare. Jag försökte säga att det inte var rättvist att killen skulle få sova på gatan, speciellt med tanke på att han var samarbetsvillig. Vakterna stod bredvid. En av dem var två meter lång och vägde över 120 kilo medan den andra gick runt och var beredd för fight och socialsekreterarna var säkra på att de hade tagit rätt beslut.

Oavsett om det var fel beslut eller rätt beslut så är jag besviken på mig själv, för att jag försökte hjälpa någon från klockan 10.00 till klockan 16.00 utan att lyckas. Ännu mer besviken är jag om antingen killen hade ljugit, för mig eller socialtjänsten. Mest besviken är jag om killen berättat sanningen men ändå inte fått hjälp av socialtjänsten.