Bevarande hantverk
Att komma in i frisörsalongen Retroella är som att kliva tillbaka i tiden. Golvet är storrutigt, inredningen i teak och ur högtalarna strömmar sextiotalspop. Retrointresset har Sarah Wing haft länge, men det blommade ut när hon började plugga till frisör och läste en historisk kurs där de tittade på frisyrer från 1700-talet och framåt.
– Före 1900-talet fanns det inga damfrisörer. Då var det mest jättestora håruppsättningar och peruker. Det kan ju vara kul men jag tyckte det var mer spännande från tjugotalet och framåt då kvinnor började klippa av sig håret och göra nånting nytt av det.
Elin Manker är doktorand i konstvetenskap vid institutionen för konst och estetik på Stockholms universitet. Hon menar att det finns en enkel förklaring till retrotrenden.
– Det är inte konstigare än att fyrtio-, femtio- och sextiotalen är en bit bort. Det finns ju de som har forskat om vad som är retro, som säger att det måste ha gått minst 30–40 år. Då blir det intressant för yngre generationer att titta tillbaka på den stilen. Man blir intresserad av en äldre stil som man vill omge sig med, och som man som hantverkare kanske vill arbeta utifrån.
Designern och skräddaren Linda Lindgren driver O.L.D. Studio & Showroom. Hon syr upp kläder på beställning, men kallar sig även ”vintage-doktor” och räddar gamla plagg som kunder kommer med till hennes ateljé. Mycket av hennes intresse kommer ur att hon till stor del växte upp hos sin mormor och morfar ”när de var barnvakt till mig och mina syskon”.
– Där var jag omgiven av femtiotalet. Mormors gamla kläder och skor. Sen började jag handla second hand på UFF. Då fick man ofta sy om och laga, göra det till sitt. Så redan i tonåren började jag laga och fixa kläder. Sen började jag plugga för att jag ville bli modedesigner, Fashion Week och hela den ytliga idén. Men jag kände ganska snabbt att jag inte hörde hemma där.
Hon säger att hon märkte av vintage-trenden
för sex-sju år sen.
– Folk började förstå att man kan hitta gammalt vackert. Jag insåg hur mycket jag älskade det. Att få förtroendet, speciellt när det är nåt nån ärvt, där både mamma och mormor burit samma. Men jag älskar också utmaningen i att nån kommer med en gammal damtidning och säger att jag vill ha den här klänningen. Och jag kan fixa det, för jag har tyger och knappar till en fyrtiotalsklänning. Jag får tävla med mig själv för att det ska bli så likt som möjligt. Så det är med kärlek och intresse jag gör det jag gör.
Läs hela artikeln i Situation Sthlm #246