Jag kunde göra vad jag ville, hur jag ville och när jag ville. Nästan. Hyran skulle betalas. På vardagarna delade jag ut post. Sprang upp och ner i Enskedes trapphus, aktade mig för skällande hundar på andra sidan brevinkasten och trampade vidare mellan villor.

Två vänner flyttade in. Det gick inte att betala andrahandshyran själv. Och inte behövde jag 60 kvadratmeter. Dessutom var det roligare att bo tillsammans. Den lite mer ordningsamma av oss bodde i vardagsrummet och vi andra två delade på sovrummet. En enkel vikvägg mellan sängarna. När den ena snarkade vältes väggen över den andra för att få tyst. Golvet var täckt med stora klädhögar och det var svårt att avgöra vad som var sängar och vad som var byxor och tröjor.

På helgerna besökte vi klubbarna Heaven på Kungsgatan och Daily´s i Kungsträdgården. Raggade fest och hamnade lite här och där i stan. I någon trång studentlägenhet eller i ett stort tjusigt vardagsrum hos någon som bodde hemma hos mamma. Han ville gärna berätta hur dyr pallen min kompis satt på var. ”Ska vi slänga ut den från fönstret?”, sa han. Mamman vaknade. Vi gick hem. Vi kom alltid hem helskinnade men lite ostadiga.

Det hände att vi gick gatan bort för att hyra en moviebox och kolla film och en gång i månaden lyxade vi med att åka till Gamla stan för att äta italienskt på rödrutig duk. När min kompis chef hade varit extra jävlig besökte vi godisbutiken hon jobbade i och åt direkt ur lösgodislådorna, efter att hon låst dörren och dragit ner metallskydden för skyltfönstren. Ingen såg och ägaren var ju ändå skit. Sov med techno på, råkade starta en liten brand på köksbordet, åt chips med leverpastej till frukost när kylskåpet var tomt och plockade snus ur blomkrukorna efter en efterfest. Vi var vuxna nu.

Det var hösten år 2000. Jag hade längtat efter det här, att flytta till Stockholm. Inte visste jag vad livet i Stockholm innebar, bara att det måste innebära mer spänning. Det var närmare världen. Jag hade sommarjobbat på fabriken och diskat glas och askkoppar på en krog och försökt spara ihop lite pengar.

Till en början sov jag på soffan hos min moster på Ekerö. Något boende eller något jobb hade jag inte fixat innan jag tog med mig pick och pack dit. Det skulle ordna sig. Det gjorde det också. Ett tag i alla fall. Andrahandslägenheten hyrde jag av en idiot. Efter ett halvår drog jag en tid utomlands och han blev arg, det var ju jag som stod på kontraktet. Han började terrorisera mina vänner och till slut blev de så rädda för honom att grannen hjälpte dem att fixa ett rum hos en vän. De flyttade in hos Milton. Räddaren. Han gillade nog att få lite liv i huset, för flera år senare fortsatte han att skicka julkort till dem.

Jag blev kvar utomlands. Riktigt nära världen. Men jag minns tiden vid Skogskyrkogården som speciell. Det var sådär spännande som jag hade hoppats på. När jag försökte bli vuxen.