Vattendunk i källarförrådet. Vinteräpplen i en papperskasse. En vandringsstav. Och ett par rejäla kängor, infettade och med nya snören. Jag tänker på min personliga sopsortering – den gör väl ungefär lika stor miljönytta som i det här fallet mina överlevnadschanser anses tillta i takt med den typen av lite klädsam, invasionsrelaterad prepping. Men. Vad fan gör man? Ska man bara stå och se på? Ge sig av? Bära släktguldet på sig alla dygnets timmar under kläderna och sticka ner passet i stöveln? Sy in det senaste utbetalningsbeviset från Pensionsmyndigheten och livförsäkringen i rockfodret och köpa sig ett eldstål och en rejäl italiensk sprintkniv?

Vad ska jag säga till barnen? För det är en stram och illavarslande stärkelse som slickats ut över timvisaren nu. Den som inte är emot är att anse som varande för och när jag stod på tunnelbanan senast och den kom upp ur underjorden och rusade förbi hyreshusen med sina tända köksfönster, kom jag att tänka på hur jag skulle reagera om jag tvangs bevittna hur, precis så här mitt framför ögonen, en balistiskmissil slog i fasaden och sprängde huset och människorna i det i bitar. Ljudet. Doften. Skräcken. Och jag tänkte på alla som upplever det. Dagligen. Och kanske gjort hela sina liv. Som inte vet någonting annat. Men sådant kan väl inte hända här?

”Köpa sig ett eldstål och en rejäl italiensk sprintkniv.”

Det var en annan tid då. Långsam. Tvåkanalig. Öst och västlig. Jag hade vid tiden en stående inbjudan till Freedom Fighter Headquarters på 545 Bergerville Road i New Jersey, USA. Farsan i familjen, en knotig och stenhård Koreakrigsveteran som brukade lägga sig borta på åsen bakom huset med ett knippe tomma ölburkar som mål och skjuta in kikarsiktet på sina gevär för att få tiden att gå, lovade att deras hus kommer vara det sista som intas, deras flagga den sista som halas och faller i fiendens händer. Och jag var alltid välkommen dit, om en dag skiten dammar in i skyddsrumsfläkten. Jag lovade att ha det i åtanke.

Det finns en rad i dikten ”The Second Coming” av poeten W. B Yeats: ”Things fall apart; the center can not hold/mere anarchy is loosed upon the world”. Författaren Joan Didion använde sig av raderna i novellen Slouching Towards Bethlehem, om livet i San Fransiscos hippiedistrikt Haight-Ashbury den kalla våren 1967. När det vi kommit överens om som utgör själva centrum, enigheten, det vi alla lutar oss mot av ren intellektuell gravitation, börjar ge efter, vika ner sig, sakta implodera. Ingenting av det vi tror på och delar som beskrivning av verkligheten – det finns otvetydiga vetenskapliga och väl dokumenterade bevis för att det är på det sätt vi enats – anses längre råda. Det uppstår sprickor och högdagrar i den gemensamma sanningen. Dårskapen tillåts därmed sluka sitt, munsbit för munsbit. Är det där vi är nu?
Vad ska jag i så fall med en vevradio till?