Bob Dagerman

Jag föreslog mitten av sextiotalet, plattorna innan bakhjulet låste sig på Striebel road utanför Woodstock och trycket från tv-showen han fått förskott från och manuset till ”Tarantula” han var sen med och den överbokade turnén som snart skulle rulla iväg obönhörligt slog i asfalten utan hjälm och blev liggande med några hoptryckta kotor.

Innan dess hade Dylan under några år och plattor formligen exploderat med sin poesi, sina hypnotiska ackordföljder, sin bebopknarkiga sångfrasering och sina alltjämt oöverträffade språkbilder och expressionistiska ord-fresker som slungades ut mellan hans ofta torra och spruckna läppar utan hänsyn till vare sig gravitation eller alkemi. Hans ljudbild var vildsint, flyktig som kvicksilver, matematisk och uppkäftig och den tonvikt tiden släpat upp på hans axlar, det framtidsansvar han pådyvlats av lysergsyrenomader och vilsna intellektuella skulle låst vilket jävla bakhjul som helst. Lyckligtvis överlevde han och berättelsen kunde fortsätta.

”Mr. Jeeps lyssnade, nickade, rotade in på iTunes och fick igång ”Visions of Johanna” men hamnade lite under radarn av det han kallade ”asmatsikt munspel”.

Mr. Jeeps lyssnade, nickade, rotade in på iTunes och fick igång ”Visions of Johanna” men hamnade lite under radarn av det han kallade ”asmatsikt munspel”. Så han tog av lurarna och pekade på Dagermanboken som låg överst i traven till höger. ”Jag tror det är många som hamnar i det där att de känner sig odödliga först, allt liksom bara finns där, det flödar och det skrivs och produceras och man ser sig själv som genial, outtröttlig, aldrig sinande. Men sen kommer en period vid typ 26-27 kanske, när det plötsligt hänger sig. Det kommer inte bara så där längre, man får jobba för det, driva det ur sig, ens gudomlighet flagnar”. Jag nickade mot Dagermanboken. ”Hur dog han?”. Mr. Jeeps berättade att han ”gasade ihjäl sig i en bil. Men han hade skrivit det mesta av det han publicerat till han var ungefär 27. Han var ju en av dem som inte klarade av just den grejen. Orkade inte igenom det”.

Eftermiddagen fortsatte. En espressomaskin surrade till, en vattenkokare härmade nederbörd. Nerifrån gatan ett och annat signalhorn, röster ibland, hundskall, skratt, bilar, barn – en stad som väntade höst, men nu vek upp sin krage och längde stegen, dock med hågkomsten av varmare dagar alltjämt i minnet. Mr. Jeeps återupptog konversationen kring Dylan och var han skulle börja sin luff in i det där riket, det han ville åt var ju just texterna, poesin, den där kalejdoskopiska världen som under några år där i mitten av sextiotalet var Dylans helt egna solsystem.
”Sad-eyed lady of the Lowlands” nu. Om heroinkuren, New York, vilsenheten, förälskelsen och längtan efter ett annat liv, en låt som fick sin kompletterande förklaring i ”Sara” på ”Desire”-plattan från januari 1976. Det finns en strof i ”Sad-eyed lady of the Lowlands” – egentligen är det som intresserar mig mest första halvan av den – som är den enda fråga jag skulle vilja ställa till Bob Dylan om jag någonsin hamnade i en yrkesmässig situation där det blev möjligt. Nämligen om han med raderna ”my wearhouse eyes my Arabian drum” menar att hans ögon är som varuhus som ser på hans arabiska trumma, eller om han menar det mer som två intill varandra liggande språkbilder – mina varuhusögon och min arabiska trumma.
Gör skillnad. För mig. Därför.

Mr. Jeeps på väg mot ”Blood on the tracks”. iTunes surrar och bråkar. Jag berättar om Norman Raeben och kvällskursen på Carnegie Hall och perspektivförskjutningen och nedmonterandet av tiden som konstant och synen att en låt kunde uppfattas på samma sätt som ett målat konstverk – man kunde gå fram och ägna sin uppmärksamhet åt en enskild detalj, eller ta ett steg tillbaka och se hela bilden, handlingen kunde utspela sig i både presens, pluskvamperfekt, futurum och imperfekt samtidigt. Jag tog Dagermanboken. La den över ena benet och öppnade den. Läste några meningar, bläddrade fram några sidor, läste några till. Sen drog jag upp blixtlåset på väskan och la ner den, stängde och lutade väskan tillbaka mot väggen. Mr. Jeeps hade lurarna på nu. ”Tangled up in blue”. Fem låtar kvar sen kommer ”Lily, Rosemary and the Jack of Hearts”. På sidan 369 i Stig Dagermans ”Nattens lekar” börjar novellen ”Att döda ett barn”. Något av detsamma i båda. Men ljusår som skiljer. Granskog och svetsloppor. Älvkarleby och Hibbing, Minnesota. Vattenfall och järnmalm i marken.
Alltid är det någonting som präglar. Och skiljer. Men avspeglar. Och för samman.

Krönikan är publicerad i Situation Sthlm #207.