Brev från Saunas behandlingshem
Fram till Arlanda var det väl helt ok. Men därefter började en evighetsfärd mot Gävle bestående av en tvåfilig motorväg med nästan enbart skog på båda sidor.
Från Gävle och cirka tio mil framåt var det att leka Ingemar Stenmark mellan långtradarna och hastigheten var avsevärt högre än dom tillåtna nittio kilometer i timman. Men nu hade landskapet ändrats till det trevligare. Det vill säga, det var lite svängar till höger, vänster, backar upp, ner samt lite små sjöpölar mellan träden. Denna berg-och dalbanefärd väckte mig åter från min dvala eller var det kaffet som började kicka in? Nåväl, det ser oerhört vackert ut fastän det börjat skymma.
Men vilket underbart lugn och en underbar tystnad.
Anländer sedan till Bollnäs efter att ha passerat Ockelbo – ingen prins Daniel i välkomstkommittén. Jag skulle kunnat cykla förbi här utan att ens märka att jag cyklat förbi, så här i skymningstider. Tre fjärdedelar av resan är nu avklarad. ”Staden” där jag och mitt dåvarande band en gång i tiden fick en spelning har inte ändrats mycket. De har kanske byggt ytterligare en rondell. Väl framme i Järvsö undrar jag varför jag har hånat Ockelbo?
Jo, av den enkla anledningen att jag inte trodde att det fanns mindre hålor än så. Men säga vad man vill, fan vad det är vackert här, trots det inte går att se mer än konturerna i det halvtaskiga vädret.
Men vilket underbart lugn och en underbar tystnad. Här kommer jag nog att trivas.
Första veckan: Det första jag gör när jag vaknar efter en natt med mycket dålig sömn är att jag konstaterar att jag både är törstig och pissnödig, på en och samma gång. Jag beslutar mig för att ta sakerna i kronologisk ordning. Eftersom toaletten ligger på källarvåningen där jag bor så behöver jag inte säga mer om det.
Det är klart att all juice är uppdrucken, det får blir det te istället. Ut på altanen, fram med en cigg och konstatera att det regnar fortfarande.
Var är det jag har hamnat?
Det här är ett gammalt litet blått hus från 1950–talet och jag tror inte att jag behöver tala om för er varför det kallas så. Jag packade upp det mesta av mina grejor samt tvättade en maskin och nu är datorn också framme, eftersom jag skriver detta.
Vi var till huvudbyggnaden och käkade lunch plus att vi handlade mat. Här kan man ju i alla fall få laga mat själv om man vill så att man slipper bli en grönsak. Klockan är nu 23.30 och det är tisdag.
God natt.
I morse var det första gången på länge som jag kunnat sova åtta timmar i sträck. Fan va skönt. Dessutom var det hyfsat väder också.
Vi åkte till huvudbyggnaden och Affe visade mig runt på verkstaden. Hoppas det blir nåt jobb, pengarna börjar tryta. Var ute och tog några foton, nu ser man att det faktiskt är vackert här. En annan sak är att man får ha sina cigaretter i fred, man kan lägga dom på bordet på kvällen och dom ligger kvar på morgonen.
Att låsa dörrar och sådant behöver du inte ens att tänka på. Förutom det, så behöver man varken höra ambulans eller polissirener dygnet runt. Har också varit uppe på Öjeberget där man har en fantastisk utsikt, nedåt bägge hållen av byn. Det blir inga bilder den här gången, men det ska jag åtgärda.
När vi var på väg för att äta så plockade vi upp en kille på vägen. Han hette Patrik, han hade varit hos psykiatern. Så numera heter han Psykopatrik…
Häromdagen lagade jag mat, det blev potatisgratäng med bacon, kebabkött och paprika. Det blev faktiskt förvånansvärt gott. Det är ju över ett år sedan jag fick möjlighet att laga mat själv.
I morse fick jag besök av en katt. Det var vår huskatt som heter Larsson och han ville gå ut på en morgonpromenad. Så jag släppte ut honom. I dag ska jag laga korvstroganoff med ris.
Det var min första vecka. So far, so good!
Under vinjetten Med egna ord skriver försäljarna själva i tidningen. Denna text är publicerad i Situation Sthlm #208.
